Bengt Hellman

Jag har valt att indela detta opus i avdelningar som motsvarar de olika platser i Sverige där jag bott.

De är: 1925 – 1925 : Gävle

1925 – 1937 : Kulla, Uppsala län

1937 – 1940: Orsa

1940 – 1944: Uppsala

1944 – 1954: Stockholm

1954 – 1959: Sandviken

1960 – 1965: Söderhamn

1965 – nu : Sandviken

I GÄVLE, ÅR 1925

Jag föddes i Gävle, Heliga Trefaldighets församling, söndagen den 26 juli 1925. Min mor, Maria Elisabet Hellman bodde då hos sin moster Elin Bärlin, som drev ”Bärlins Sjukhem” och där såg jag dagens ljus för första gången. Sjukhemmet var inrymt i fastigheten Engelbrektsgatan 3, en större villa som ännu står kvar, ansedd som kulturhistoriskt värdefull.

     Jag döptes till Bengt Ernst Teodor; Ernst efter min far Ernst Leonard Hellman och Teodor efter min farfar, kyrkoherde Isak Teodor Hellman, Viksta. Min mammas moster Elin var sjuksköterska och hade startat detta ”Privata Sjukhem” omkring år 1910. Hos ”moster Elin” hade min mor förut bott i många år, då hon tidigt blev föräldralös i Uppsala. Bl. a. bodde hon där under de år hon gick på småskollärarinneseminariet i Hagaström, 7 km väster om Gävle. Hon examinerades där år 1914.

     Min mor var född i Lena, Uppsala län den 18 september 1893, dotter till Selma Bärlin och hennes make lantbrukaren Johan Carlsson. Hon blev föräldralös vid 7 års ålder och omhändertogs då av Samariterhemmets barnhem i Uppsala. I 14-årsåldern fick hon så flytta till sin moster i Gävle, se ovan.

     Min far, Ernst Leonard Hellman var född den 3 mars 1892, son till Elma Matilda Katrina Brundin och hennes make (senare) kyrkoherden Isak Teodor Hellman, Viksta. Far tog först studentexamen i Uppsala och avlade folkskollärarexamen i Strängnäs år 1914. Sedan år 1920 hade han lärartjänst vid Kulla folkskola, Uppsala län.

     När jag var 14 dagar gammal flyttade jag och min mor till mitt föräldrahem i Kulla.

I KULLA, UPPSALA LÄN ÅREN 1925 -1937

I lärarbostaden vid Kulla skola bodde vi, min far Ernst, min mor Lisa och min syster Inga-Lisa. Far och mor hade båda ordinarie lärartjänster vid skolan. Den var av typ ”B-2”, d v s klasserna 1 och 2 samundervisades av min mor, småskollärarinnan, och klasserna 3+4 och 5+6 samundervisades av min far. Skolan var mycket liten, och hade två klassrum och en korridor, som även tjänstgjorde som gymnastiksal! Antalet elever var c:a 25. Det var långsamt sjunkande på grund av den redan då inledda avfolkningen av landsbygden. Som följd härav nedlades skolan år 1950 då mina föräldrar pensionerades. Då hade jag lämnat Kulla sedan många år.

     Invid skolan fanns tjänstebostäderna inrymda i ett hus med inredd vindsvåning. I bottenvåningen fanns lärarens bostad och i övervåningen lärarinnans. Vår familj disponerade alltså hela huset. Min mor har berättat att då hon sökte tjänsten som lärarinna i Kulla år 1921 var meningarna mycket delade i skolrådet om det verkligen var rätt att lärarens hustru skulle inneha lärartjänst. Hon var ju ”försörjd” genom sin make, och borde inte ha ett eget arbete. Det skulle förbehållas en ogift person menade man. Men de som tyckte så var i minoritet då beslutet fattades, och Lisa Hellman kunde tillträde tjänsten och flytta in i sin lärarinnebostad . Hon hade tidigare tjänstgjort i Giresta åren 1914 – 21. Samma år gifte sig mina föräldrar. Jag föddes 1925 och min syster Inga 1928.

     Vi hade under denna tid alltid ett hembiträde som svarade för matlagning, städning och åtskilligt annat av hemarbetet. Det var ju nödvändigt på grund av de dubbelarbetande föräldrarna; relativt ovanligt under denne tid. Min uppväxtmiljö var sund och lantlig. Skolan låg invid Kulla kyrka, där min far även var kantor. Vi gick i kyrkan varje gång det var gudstjänst; det var som regel varannan söndag utom under de stora helgerna då det alltid var gudstjänst. Närmaste granne var arrendetorn på Kulla Klockaregård, där vi hämtade mjölk varje kväll till det facila priset av 13 öre litern. En annan grannbyggnad var fattigstugan med två lägenheter om 1 rum och kök. Där växlade hyresgästerna. Men ofta bodde där familjer med barn som var våra närmaste lekkamrater.

     Min far var ivrig trädgårdsodlare och iståndsatte en rätt stor trädgård som omgav lärarbostaden. Bl.a. omympade han själv många av fruktträden, med lyckat resultat. Vi hade ofta mycket fina fruktskördar. Att rensa trädgårdslanden och att skyffla potatislanden var dock inte så populär syssla för mig och min syster.

     Ett annat fritidsintresse hos min far var båtar. Vi hade i följd tre olika båtar i Mälaren under min barndom. Bl.a. kunde vi åka med båt till Uppsala, som var den kortaste vägen. Då åkte vi ända till Islandsfallet (=Uppsala Hamn) eller om vi hade bråttom, till Graneberg där vi tog spårvagnen in till Uppsala. Spårvägslinjen Graneberg-Uppsala ansågs vara en av Europas snabbaste linjer i sitt slag. Vårt mål i Uppsala var oftast min farmor, som bodde där som änka.

     Vi barn fick lära oss att hjälpa till med varjehanda arbeten i hemmet. Vatten skulle bäras in från brunnen, 150 meter bort. Ved skulle sågas och huggas samt bäras in från vedboden, 100 meter från huset i andra riktningen; Roligare var det då vi barn i 14-årsåldern kunde få utföra helgsmålsringningen på lördagarna. Det innebar ett man skulle gå upp i den trånga trappan i kyrktornet, ringa en klocka genom att trampa på klockans stora ”vingar” under 4 minuter, samt att sedan slå nio klämtslag med långa mellanrum.

     I skolan gick jag först ett år för min mor (jag fick börja direkt i klass 2) och sedan fyra är för min far. Då jag slutade i sjätte klassen och var tolv år bestämde mina föräldrar att jag skulle flytta till Orsa, bo i min farbror Johannes familj och gå tre år i realskolan där. I Kulla fanns ej några möjligheter ett gå vidare i högre skolor Närmaste realskola var i Enköping, men bussförbindelserna tillät ej att man kunde bo hemma. Vidare hade min farbror en skuld till min far som han då kunde avbetala. Min helinackordering skulle värderas till 50 kronor per månad.

I ORSA ÅREN 1937 -1940

I augusti 1937 for jag alltså till Orsa för att pröva in till klass 1 i fyråriga ”Orsa Kommunala Mellanskola”. Jag fick resa kungligt, nästan i egen bil, – ja, det var min kusin Ingemar som körde och vi åkte i pappas bil, en nu Chevrolet 1937, som han fick låna i två veckor. Bilen hade pappa köpt samma år och den kostade 4.500:- kronor.

     Provskrivningarna var i matematik och svensk rättskrivning. De gick bra och jag blev sålunda elev i ”0.K.M.”, där min farbror Johannes Hellman var rektor. Hos honom fick jag alltså även bo, som medlem i hans familj. Tiden i Orsa var för mig mycket utvecklande. Jag hade många jämnåriga kamrater, främst min farbrors son Carl-Otto, min kusin. Jag blev intagen i Orsa Scoutkår och lärde mig att spela fiol. I rektorshemmet lärde ja mig åtskilliga goda seder, av min farbror och av hans fru Aina, som också var teckningslärare vid skolan.

     Under sommarlovet, jullovet och påsklovet fick jag resa hem till Kulla. Resorna företogs med tåg (över Falun-Gävle) till Uppsala, där pappa mötte med bil.

     Skolämnena var svenska, matematik, historia, geografi, biologi, fysik, tyska, engelska, franska, teckning, gymnastik och slöjd. I metallslöjden hade jag min farbror som lärare, och i teckning min faster.

     Ett ämne som särskilt intresserade mig var botanik. Vi skulle under sommaren mellan klass 2 och 3 insamla och ordna ett herbarium med minst 60 växter samt kunna deras namn på svenska och latin. Jag hade inga problem, jag fick nog lite uppmuntran av mina föräldrar, och kunde visa upp och namnge en samling med 90 av de vanligaste växterna.

     Tyska var då nybörjarspråk fr.o.m. klass 1. I klass 2 tillkom engelska, och i klass 3 franska.

     Jag slutade i Orsa efter tre år, vårterminen 1940.

     Under de sista månaderna såg jag i Orsa en del spår av Hitlers krig mot Norge i april. Det var norska soldater som kom marscherande från gränsen och som blev tillfälligt inkvarterade i provisoriska lokaler i Orsa. Det var med oro i våra unga sinnen som vi pojkar såg dessa soldater. Vad skulle bli Hitlers nästa drag??

I UPPSALA 1940 – 1944

Utan besvärande prövningar eller tentamina kunde jag antas som elev i första ringen av det fyraåriga gymnasiet vid Uppsala Högre Allmänna Läroverk, på reallinjen. Det var hösten 1940. Jag inackorderades hos en bekant till mina föräldrar, en änkefru Sanner. Priset:150 kr / månad. I familjen fanns en son, Lars-Erik, som även började i gymnasiet samma höst, fast på latinlinjen. Vi retades ibland: ”latinare är finare, realare är skralare”. Men några allvarligare motsättningar rådde ej. Den Sannerska familjen hade många intellektuella och kulturella intressen. 1 familjen fanns fem barn, alla mycket musikaliska. I hemmet sjöng och spelade man. Flygel, fiol, cello. Den avlidne fadern hade varit musikdirektör och fru Sanners far predikant i Missionskyrkan. Hemmet hade en kristlig prägel. Studierna gick bra, även om det innebar en rätt stor omställning.

     Nu var jag närmare hemmet i Kulla. Varannan eller var tredje helg kunde jag åka hem. Först med tåg till Örsundsbro, och därefter vidare med cykel, 13 km till Kulla skola och det käre barndomshemmet. Vår och höst gick väl an, men på vintern kunde det innebära en kamp mot snö, kyla, mörker och ishala vägar.

     En episod från denne tid som jag mycket väl minns: Ett besök i ”Gröna Kullen”. Det var det nedrasade sydvästra tornet på Uppsala slott, som hade formen av en grästäckt kulle, invid Sturevalvet. Den var omgiven av ett stabilt järnstaket och fick ej beträdas. Men på ett ställe fanns en sänka i marken så man kunde krypa in under staketet. Och vidare kunde man ta sig in i ett hål i marken och komma ned under gräskullen på en sluttande rasbädd. Långt in. Till sist stod man inne i ett rätt stort och helt mörkt rum i slottsruinen. Spännande för oss två, Lars-Erik Sanner och jag, som smugit oss dit en mörk söndagkväll. Det fanns droppstensformationer där mellan taket och golvet, som visade att rummet stått så under hundratals år Vi hade kamera med och magnesiumblixtar för att föreviga vårt besök. Denna del av slottet är ju numera utgrävd , analyserad och i viss mån restaurerad och visas för allmänheten. Men vi var bland de första på plats i dessa rum, redan något av åren 1940-43.

     I de två sista ringarna i gymnasiet skulle man välja ämneskombinationer Det fanns ganska många möjligheter. Jag valde fysik, kemi och biologi och därtill två tillvalsämnen: Specialmatematik och teckning.

     De två sista åren bodde jag hos min mammas moster, Elin Bärlin, som flyttat in till Uppsala, och där även min syster fick plats. Hon gick på flickskolan ”Magdeburg”.

     Åren i gymnasiet präglades till stor del av det pågående andra världskriget. För oss gymnasister innebar det att vi under en vecka på hösten skulle fullgöra ”värntjänstövningar”. Ett år bestod dessa i skjutövningar med mausergevär, brandbekämpning, terrängorientering mm. Ett annat år skulle vi vara ute hos upplandsbönderna och hjälpa till att få skörden under tak. Jag minns att jag och en annan kamrat blev placerade hos en snål bonde i Skogs-Tibble. Efter en veckas slit med sädeskärvarna och med dålig nattsömn på halmmadrasser på ett golv fick 10 kronor för besväret!! Den 25 och 26 maj 1944 var de muntliga förhören i vår studentexamen. De hade föregåtts av skriftliga prov under mars månad. Förhören gick bra och jag blev student den 26 maj! Vilken outsäglig lycka!

     Men vad skulle jag sedan välja för studieväg och vad ville jag bli? Jag hade väldigt obestämda funderingar. Egentligen visste men inte mycket om de olika yrkesutbildningar som fanns. Hemma i Kulla kunde jag under mörka höstkvällar se ljuset på himlen från Stockholm. Ja även blixtarna med 20 sekunders mellanrum från de höge radiomasterna i Spånga nådde ut till vår lantliga idyll. Var storstaden något för mig ? Ja kanske jag skulle försöka att komma in på Tekniska Högskolan! Både pappa och vår präst rådde mig till det. Betygen skulle nog räcka. Prästen hade en son som gått ett år på Chalmers i Göteborg, Väg- o Vattenbyggnadslinjen. Han rekommenderade mig den. Men kanske jag borde komplettera mina betyg i matte och spec-matte, vilket man kunde göra vid augustiskrivningarna. Sommaren ägnades åt vidare studier i dessa båda ämnen och åt praktik, som även var ett villkor för inträde på KTH. Jag fick en lämplig anställning på Nymans Verkstäder i Uppsala, där jag blev hantlangare åt en maskinreparatör på verktygsavdelningen. Det var en trevlig syssla, jag trivdes bra, och jag tjänade min första veckolön i mitt liv! Den var baserad på en timlön av 41 öre / timme! Men det fick duga! Kompletteringsskrivningarna gick bra, betygen sändes in och jag blev antagen som teknolog i årskurs 1 på KTH, avd. för Väg- och Vattenbyggnad.

I STOCKHOLM ÅREN 1944-1954

Studieåren i Stockholm var hektiska. Tiden fylldes av envisa studier, slit med övningsuppgifter och tentamensläsning. Dessemellan ett ganska livligt nöjesliv tillsammans med studiekamraterna. Efteråt är man förvånad: Hur kunde man orka med allt? Man skulle ju bo och äta och leva också mitt uppe i alla studier!

     De två första åren bodde jag i hyresrum. Först Sveavägen 112, senare Grevgatan 15, c/o Wahlström. Men sedan hade jag tur och lyckades köa åt mig en pytteliten egen lägenhet om ett rum, tvättrum och klädkammare i ett nybyggt hus i hörnet av Linnégatan och Nybrogatan. Det var höjden av lycka att flytta in där!

     Efter ett inledande år med allmänna ämnen (Matematik, statik, dynamik, tillämpad matematik, hållfasthetslära, elektroteknik etc) skulle vi på V välja studieväg fr.o.m årskurs 2. Jag valde då att läsa en kombination med geodesi och utjämningsräkning samt tillämpad byggnadsrätt, ämnen som lästes av lantmätarna. Genom ett sådant val kunde man ha möjlighet att efter lämplig praktik skaffa sig s.k. ”mätningsmannakompetens” enligt 1917 års fastighetsbildningslag, vilket krävdes för dem som ville söka tjänster på stadsingenjörskontoren. Många sådana tjänster fanns då i de svenska städerna, ofta kombinerade tjänster, d v s stadsingenjörstjänsten omfattade även ansvaret för övrig teknisk verksamhet i staden ifråga.

     I geodesikursen ingick sommarövningar tillsammans med lantmätarna. Vi var nog c:a hälften av min årskurs på V som valt denna studieväg, och vi hade en sådan övning i Värnamo stad sommaren 1946. Det jag bäst minns från dessa övningar var de arbetsamma och farliga tornbyggen för triangelpunkterna som vi gjorde i skogarna runt Värnamo stad. Egentligen är det förvånande att ingen allvarlig olycka inträffade. De flesta av oss var ju så otränade på sådana arbeten, och flera var därtill mycket djärva i att klättra upp i de höga torndelarna, sammanfogade av på platsen huggna granspiror Tornens höjd varierade, men var i flera fall omkring 12 – 15 meter. Tornen bestod egentligen av två skilda torn, ett inre, som var en stor bock för vinkelmätningsinstrumentet och ett yttre som uppbar en plattform för observatören. Vi var sysselsatta med dessa övningar i 40 dagar. Så mycket av instrumentlära hann vi ej med, det fick komma senare.  

     Sommaren 1945 praktiserade jag och en kamrat, Harald Thurén, på byggnadsföretaget A.W. Liljeberg O.Y. i Helsingfors. Det var spännande för oss att för första gången efter kriget kunna åka utomlands. Vi blev mycket väl emottagna i Finland av företaget och av finska teknologer Vi hade med oss div. matvaror som det var brist på där, socker, marmelad, choklad etc., något som var mycket uppskattat.

Sommaren 1946 praktiserade jag vid Stockholms Hamnstyrelse, som var beställare av Skanstullsbron 1. Entreprenör var den danska firman Monberg & Thorsen, och jag fick ingå i en kontrollavdelning. Det innebar att jag fick göra kontrollmätningar, ta betongprover och kontrollera armering enligt fastställda ritningar. Rätt så lärorikt och trevligt jobb.

     I sista årskursen skulle man bestämma sig för ett examensarbete. Jag och min kamrat Harald Thurén bestämde oss för att i samråd med dr Beskow vid Väginstitutet göra en studie betitlad ”Stabilisering av grusvägbanor med lera”. Det innebar att vi i Bohuslän skulle göra mätningar av grusets sammansättning med avseende på kornstorlekar etc. och göra prov med olika grader av lerinblandningar. Ett bra väggrus skulle nämligen innehålla alla storlekar av korn för att bli sammanhållande och ”bindigt”. Sådant naturgrus saknades på västkusten.

     Arbetet bedrevs under trevliga yttre omständigheter den varma sommaren 1947. Vi cyklade omkring på vägarna i Dingle vägdistrikt med många trevliga badmöjligheter (bl a i Smögen och Bovallstrand), tog prover och gjorde siktanalyser. Resultatet blev dock tämligen magert. Bara något år senare övergick man till stabilisering av gruset med olja, s.k. oljegrus, och ytterligare något senare kunde man övergå till asfalt-betong av olika sorter. Examensarbetet blev dock godkänt.

     I april 1948 deltog jag i en studieresa med vår årskurs. Den gick till Schweiz, Frankrike och Italien, med tåg Stockholm-Basel och förhyrd schweizisk buss i övrigt. Vi fick se åtskilliga dammbyggnader, kraftverk, broar och flygfält under arbete, samt uppleva en glad kamratlig samvaro på många av de orter vi besökte. Resan organiserades av oss själva, med stor hjälp av vår lärare i brobyggnad, professor Georg Wästlund, som även deltog i resan. Den varade under fyra veckor

     I juni 1948 blev jag klar med min examen på KTH. Jag hade då en studieskuld på endast 3.770:- kronor. Förklaringen var den att mina hjälpsamma föräldrar försörjt mig under en stor del av studietiden.

MILITÄRTJÄNST

Den 15 juni 1948, direkt efter examen påbörjade jag min första värnpliktstjänstgöring. Jag var placerad vid Svea Artilleriregemente, som då nyligen utflyttat från Valhallavägen till nya lokaler vid Rissne i Spånga socken. Efter en grundkurs för pjäsmanskap blev jag efter egen framställning uttagen till en kommissarieskola i Uddevalla. Den varade tre månader, fram till juluppehållet. Efter jul fick jag tjänstgöra som biträde åt kvartermästaren vid regementet, och hade i fortsättningen endast uppdrag inom intendenturen, bl a som divisionskommissarie.   

      Första tjänstgöringen omfattade 9 månader Efter denna har jag varit inkallad till repetitionsövningar vid två tillfällen, år 1950 under 30 dagar och år 1963 under 40 dagar Den 13 mars 1949 ryckte jag ut eller muckade som det hette, oss soldater emellan.

DEN FÖRSTA ARBETSPLATSEN

Den 1 april 1949 började jag som biträdande ingenjör vid Stadsingenjörskontoret 1 Stockholm. Jag hade tidigare gjort ett personligt besök hos chefen för kontoret, stadsingenjören Ludvig Rosenbaum, som efter några dagars betänketid gav mig löfte att få börja. Kontoret var inrymt i 4:e och 5:e våningen i Stadshuset. Det var då organiserat i fyra mätningsdistrikt vardera lett av en mätningsman, en utstakningsavdelning, en stomnätsavdelning, en mätningsavdelning med ett femtontal mätlag och en arkiv-avdelning. Det totala antalet anställda var omkring 120 personer. Jag placerades vid ett mätningsdistrikt som förestods av civilingenjören och mätningsmannen Manne Lennerheim. Min lön var 814 kr/månad, före skatt, 660 kr/månad efter.

     Den första arbetsuppgiften blev att ”tolka” stadsplaner. En av de första var en plan för del av Vällingby centrum. Uppgiften var att omsätta planens kvarters- och gatulinjer till centimeterkoordinater i det gällande koordinatsystemet. Numerisk geometri alltså. Som hjälpmedel härför hade jag en ”räknesnurra av typ Original-Odhner samt trigonometriska tabeller. Somliga bättre lottade hade tillgång till elektriska räknesnurror av fabrikat FACIT. Denna maskintyp förbättrades något efter hand under de 5 år jag var kvar. De första dagarna kände jag mig mycket nedstämd. Jag hade ju ingen erfarenhet alls av dylikt arbete. Jag klarar aldrig detta” tänkte jag. Men på kontoret fanns flera hjälpande kolleger, som kunde lära ut många knep om hur man bäst skulle gå tillväga. En av dem var Erik Ågren ,väg- o vattenbyggare som jag själv och han visste precis hur jag kände det, då han varit i samma situation ett år tidigare. Han kunde även låna mig ett ex av Kinnmans formler, ett stencilerat häfte med räkneformler särskilt avpassade för beräkning med handräknesnurror. Kinnman var tidigare anställd vid kontoret och hade konstruerat dessa formler. De var speciellt användbara då man grafiskt tolkat en böjd gatulinje i facetter och ville utlägga motstående gatusida med exakt given bredd.

     Det var alltså bara att veva på med snurrorna! Hade man tur kunde man få låna en el-snurra. Då gick det åtskilligt fortare! Det första året av min anställning var jag med andra ord en räkneslav bland de andra ingenjörskollegerna.

     En annan uppgift var beräkningar för tomtindelningar och tomtmätningar samt enstaka avstyckningskartor. Efter ett år fick jag självständigt handlägga några tomtmätningar. Det innebar att utreda och på fastställda formulär beskriva tomtgränser, beställa utstakning, kalla tomtgrannar samt åka ut till tomten ifråga för att hålla sammanträde. För det mesta avhördes inga grannar, då gränsfrågorna oftast var helt klara!

PÅ STOMNÄTSAVDELNINGEN

Efter två år på distrikt lyckades jag tjata till mig en förflyttning till Stomnätsavdelningen, som hade till uppgift att utbygga och underhålla stadens triangelnät, polygonnät och avvägningsnät. På dessa nät, vari de ingående punkterna bestämts med största noggrannhet, baseras alla övriga mätnings- och kartarbeten i en stad. Jag hade en stark önskan att lära mig mera om detta, själva grunden på vilken allt övrigt arbete på kontoret vilade. Tankar som denna fascinerade mig; jag riktigt längtade att få deltaga i detta svåra och betydelsefulla arbete. Avdelningen förestods då av diplomingenjör Pauls Meisters, som kommit hit som flykting från Lettland. Han var mycket kunnig i geodesi och utjämningsräkning, som han studerat bl a i Berlin före kriget.

     Jag hade tur, för just vid den tiden började man misstänka att huvudtriangelnätet t Stockholm ej hade önskvärd noggrannhet. En utredning visade att den utvidgning av nätet som skett år 1926 ej uppfyllde elementära krav på mätnoggrannhet. Redovisningen av mätningsresultatet var även klandervärt. Enligt uppgift från en som var med vid 1920 års mätning hade man som signaler använt bilstrålkastare. Dessa måste ha varit alldeles för starka och givit en stor ljusfläck, alltför oprecis för att kunna mäta mot.

     Dåvarande stadsingenjören, Axel Jörbeck beslöt på förslag av Meisters att en total ommätning skulle ske. Detta arbete företogs åren 1952-53, och jag fick förmånen att delta som Meisters närmaste medarbetare. Under teknistiden hade jag ej varit särskilt intresserad av geodesi med utjämningsräkning och fått en enkel trea, (= godkänd) som betyg. Men nu tog jag fram de fyra gamla kompendierna och satte igång att läsa och repetera. Vännen Pauls var mycket hjälpsam att lära ut vad han kunde i ämnet. Ommätningarna företogs med den största teodolit som kunde upplånas, en WILD T-3, från Tekniska Högskolan. Vi mätte enbart vinklar. Några längdmätare av elektronisk typ var ännu inte uppfunna. Mätningarna företogs mestadels på sena kvällar och tidiga mornar för att undvika refraktionsstörningar i de ofta långa sikterna. Vi disponerade en skåpbil för transporterna. Som signaler fick vi från Rikets Allmänna Kartverk låna ett antal specialbyggda, batteridrivna signalapparater med 2,4 volts lampor (styrka 0,29 eller 0,72 watt), reflektor och tidur.

     Det blev många timmars nattarbete under sommaren och hösten 1952 samt under april 1953. Meisters själv gjorde de flesta observationerna, och jag var ofta med och förde protokollet. Vi såg ifrån tornen ut över sommarnattsdunkla skogar, fält och sjöar, en vacker syn. Vi kunde ju bara mäta de dagar då vädret medgav goda sikter! Kort sagt: Vacker väder.

     De efterföljande beräkningarna gjordes alla för hand med hjälp av nioställiga trigonometriska tabeller och eldrivna FACIT-snurror. Någon annan metod fanns ej att tillgå. Vi hade hört talas om att matematikmaskiner fanns, med de var ej tillgängliga för oss.

     Utjämningsberäkningen gjordes så att Meisters tillämpade den s.k. korrelatmetoden, medan jag gjorde en s.k. elementutjämning. Denna metod innebar i slutskedet att jag hade att lösa ett ekvationssystem med 14 obekanta (två för var och en av de sju nya punkterna). 

     Vi skulle därefter kunna jämföra resultaten. Efter 14 dagars intensivt räknande var jag klar med min utjämning. Vi bestämde koordinaterna med 0,1 mm noggrannhet. Resultaten överensstämde mycket bra; den maximala differensen bland de 14 koordinaterna var 0,4 mm! Det radiella punktfelet för de nybestämda punkterna var i medeltal 34 mm, sålunda även detta ett mycket bra resultat. Samtliga sju punkter erhöll genpm beräkningen nya koordinatvärden. Den största förändringen av punktläget uppstod för punkten på Vaxholms vattentorn, som försköts 242 mm. Det lyckade resultatet får helt tillskrivas Pauls Meisters kunnande, noggrannhet och uthållighet. räknande var jag klar med min utjämning. 

     Beräkningarna skedde i två etapper, den första för att laga det gamla triangelnätet från år 1911, och den andra för att ombestämma de sju punkterna i den yttre kransen.

     Det skulle ej dröja mer än några år förrän datorerna gjorde sin entré inom geodesin och mätningstekniken. Jag skulle tro att vi, Meisters och jag var de sista i Sverige som genomförde en så stor utjämningsberäkning enbart med hjälp av enkla räknesnurror. Visserligen elektriska, men ändå.

     I Lantmäteritidskriften nr 1 för år 1994 finns en artikel om stomnätsfrågor i Stockholmsområdet, intressant nog är ”vår” mätning omnämnd på sid. 29, vänstra spalten. Av artikeln framgår att mätvärdena för vinklarna i nätet använts i en större utjämning år 1990, för att tillskapa ett tidsenligare triangelnät för hela regionen benämnt ST-90.

     Det är inte utan viss stolthet som man konstaterar att man varit med om att skapa något av bestående värde i varje fall till viss del.

     Men generellt gäller att lantmätarens arbete i många fall har en framåtsyftande inriktning, och resultatet av det mödosamma slitet med många siffror kan bli bestående under hundratals år. En liten källa till tröst på ålderns höst!

HEM OCH FAMILJ I STOCKHOLM

Den 22 maj 1949, två månader efter det jag börjat arbeta vid stadsingenjörskontoret inträffade genom ödets nyck den största händelsen i mitt liv. Jag träffade min blivande hustru Inger Österlund! Händelsen inträffade på Skansens dansbana, till musik av Thore Ehrlings orkester! Jag blev genast blixtrande kär, men Inger var till en början något reserverad. Hon var då korrespondent vid ett företag, Malm och Stål, som dock inte bedrev handel med dessa varor utan i stället var en importagentur som sålde kolonialvaror från olika världsdelar. Hon skötte ensam agenturens korrespondens på engelska och franska! Det hade hon lärt sig på Schartaus Handelsinstitut efter studentexamen vid Högre Allmänna Läroverket i Uppsala. Inger var född den 20/9 1927 i Ljusdal. Föräldrarna var bankkamrer John Österlund och hans hustru Siri, född Ericsson.

     Det hela ledde till att vi julen samma år förlovade oss i Ljusdal, där hennes föräldrar bodde, och vigsel följde den 1 juli 1950 i Ljusdals kyrka. Jag bodde vid denna tid i en liten lägenhet om ett rum + kokvrå på Norrbackagatan. Genom tillmötesgående från hyresvärden, Fastighets-AB Storstaden fick jag byta upp mig till en 2-rumslägenhet i Hammarbyhöjden. vi kunde som nygifta flytta in där i augusti 1950. Lyckan var fullständig, mot bakgrund av då rådande stora bostadsbrist.

     Den 30 juli 1951 föddes vårt första barn, dottern Kerstin. Nedkomsten ägde rum på Ljusdals BB, och efter några dagar kunde modern och barnet flytta ut till Norevillan, ett fritidshus ägt av Ingers familj. Detta hus är beläget på en vacker strandtomt c:a 5 km V om Ljusdals tätort. Det är byggt 1909 i timmer och där har vår familj tillbragt någon del av sommaren under alla de hittills gångna 49 åren.

     Under hösten 1953 såg jag mig om efter annat arbete, helst vid något Stadsingenjörskontor i någon mindre stad. Det blev napp i Sandviken, på ett arbete som byråingenjör vid stadsingenjörskontoret. I början på år 1954 blev jag kallad till intervju, och i konkurrens med flera sökande fick jag jobbet! En bidragande orsak var att jag behärskade geodesin med tillhörande beräkningar.

     För övrigt ville jag gärna flytta ifrån Stockholm och stadsingenjörskontoret. Där hade det under det sista året förekommit en hel del intrigerande och tråkigheter mellan de olika avdelningscheferna, som det skulle vara skönt att slippa ifrån.

     Möjligheterna att få någon högre befattning vid kontoret var även mycket små. Det var helt enkelt dags för mig att pröva på ett annat arbete och göra nya erfarenheter inom yrket.

I SANDVIKEN ÅREN 1954-60

Sandviken var då en stad i snabb utveckling. Hela samhället präglades av en stark framtidstro. Denna känsla fanns ju vid den tiden hos de flesta i hela det svenska riket. Det var många goda år med högkonjunktur på den tiden.

     Men speciellt stark var nog tron på framtiden i Sandviken, där Sandviken Jernverks AB hade stora exportframgångar och utbyggnadsplaner. Staden dominerades helt av det stora företaget, som tidigare svarat för all samhällsservice. Nu höll man som bäst på med att frigöra sig från den stora tvillingen och inrätta fristående kommunala samhällsorgan. Bl.a. hade stadsingenjörskontoret nyligen avskilts från det tidigare byggnadskontoret för att under byggnadsnämnden fungera som den unga stadens organ för mätning, planläggning, fastighetsbildning och fastighetsregistrering.  

     Som chef verkade stadsingenjören Rune. Nylén, civilingenjör och tidigare lantmätare. Antalet anställda var c:a 15 personer. Nylén var ensam lantmätare och behövde verkligen en medhjälpare. Nära 300 förrättningsärenden låg som balans och tyngde verksamheten. Men nu skulle ju jag hjälpa till. Det var därför jag blivit anställd. Jag började det nya jobbet den 1 april 1954.

     Min första arbetsuppgift blev dock en annan, nämligen att beräkna ett 40-tal nyligen utlagda och inmätta triangelpunkter. Även här blev räknehjälpmedlen enbart tabeller och en Odhnersnurra. Dessa punkter skulle utgöra grunden till en planerad ny grundkarta i skalorna 1:400 och 1:1000. I Sandviken fick vår familj genom Sandvikens Jernverks försorg hyra nedre våningen i en stor tvåfamiljsvilla, mot att vi till bolaget överlät hyresrätten till vår lägenhet i Hammarbyhöjden. Järnverket hade nämligen en fabrik i Västberga där det fanns behov av lägenheter för personalen. Den 1 oktober kunde vi flytta in i den nya bostaden. Några månader innan, den 14 juli, hade inger fött vårt andra barn, Svante, även denna gång på Ljusdals BB.

     I Sandviken blev arbetsuppgifterna mera omväxlande än i Stockholm. Det hade jag ju även hoppats på. Jag fick rätt snart handlägga de flesta slag av förrättningar och biträda stadsingenjören med varjehanda uppdrag. Bl.a. organiserade jag utläggandet och beräkningarna för ett nytt finavvägningsnät som stöd för kartläggningsarbetena. Då föreslog jag att vi skulle använda den nya typen av självhorisonterande avvägningsinstrument av fabrikat ZEISS NI-2. Ett sådant inköptes också med mycket lyckade mätningsresultat. Det hade jag ju även hoppats på. 

     I den unga staden var det ett starkt eftersatt behov av tomtindelningar, tomtmätningar, avstyckningar och gränsbestämningar. Jag kämpade med dessa medan min chef mest ägnade sig åt att upprätta stadsplaner enligt då gällande byggnadslag. Jag fick efter något år även tjänstgöra som vikarie för fastighetsregisterföraren, och fick härigenom en viss erfarenhet av fastighetsregistrering i det s.k. stadsregistret. 

     Alla beräkningar av punkter, gränser och arealer gjordes på enkla räknesnurror. Efter hand byttes de mot eldrivna sådana av märket FACIT. På mitt förslag övergick vi till att göra alla beräkningar i bundna beräkningsböcker med sidnumreringar i genomgående följd, 100 sidor i varje bok. Likaså påbörjade vi ett system med gränspunktsnummer, som fanns förtryckta i bundna böcker i vilka alla nyberäknade punkter infördes. Detta system skulle visa sig mycket långlivat och effektivt för kontorets arbete, och fortlever på visst sätt ännu efter 40 år i nuvarande punktdatabaser. 

     I Sandviken fick jag vid tillträdet en månadslön om 1503:-kr. Jämfört med den i Stockholm, 1372:- var det ju en icke föraktlig ökning. I maj 1957 hade lönen ökat till 1941:- kr/månad; jag hade då erhållit en ordinarie tjänst. Samma vår köpte vi vår första bil, en begagnad Volkswagen. Den 19 juni detta år föddes vårt tredje barn. Det blev en pojke som döptes till Gunnar. Min fru hade nu fullt upp med att klara hemmet och tre barn. Men det gick, i huvudsak utan hemhjälp. Att ha en bil innebar givetvis en avsevärt höjd levnadsstandard. Nu kunde vi resa obehindrat med familjen, till Ingers föräldrar och fritidshuset i Ljusdal, eller till mina föräldrar i Uppsala. Och Inger och jag gjorde sommaren 1959 en långresa till England, där vi bl.a. besökte min syster och svåger. Under de fyra veckor som resan varade ställde mina föräldrar upp och hushållade för barnen med hjälp av en barnflicka.

     Redan första sommaren lärde jag Inger att köra bil. Det gick bra och hon klarade uppkörningen som privatist och fick sitt körkort. Sedan dess har hon kört många mil i de fyra olika bilar vi totalt har haft. Efter Folkvagnen köpte vi en ny Opel Caravan år 1961, en begagnad Volvo 145 år 1973 och slutligen vår nuvarande, en SAAB 9000 år 1993. Så bilarna har varit rätt långlivade i vår familj.

     Hösten 1959 sökte jag ett arbete som stadsingenjör och fastighetschef i Söderhamn. Jag fick det! Vår tid i Sandviken var slut och vi flyttade till Söderhamn med stor flyttbuss vid Luciatiden 1959.

I SÖDERHAMN ÅREN 1960 – 1965

Söderhamn hade en helt annan karaktär än Sandviken. Stad sedan 1620 med Rådhusrätt och Magistrat! Chef för dem båda var borgmästare Axel Bäckman, tillika ordförande i byggnadsnämnden. Jag var där en gång på intervju och blev tydligen godkänd. Den 1 januari 1960 tillträdde jag min nya tjänst. I begynnelselön fick jag där 2405:-kr/mån, mot i Sandviken 2273:-. Och redan efter ett år hade jag 2651:- kr/mån. Skatten på detta belopp var 899 kronor. (Jag har ännu kvar anteckningar om mina inkomster, månad för månad under hela min yrkestid, 1949-1937 !)

     Arbetsuppgifterna var, förutom de om hörde samman med mätningsväsendet och fastighetsregistret, att som fastighetschef svara för förvaltningen av stadens fasta egendom och föredra ärenden rörande denna i stadens drätselkammare. Därtill hade jag att med hjälp av utomstående konsulter låta upprätta planer för stadens utbyggnad, såväl översiktsplaner som detaljplaner enligt byggnadslagen. Dessutom hade jag att planera och leda alla ny-, om- och til1byggnader för stadens förvaltningsfastigheter inklusive skolbyggnader. Ja, det var verkligen ingen brist på arbetsuppgifter. Till min hjälp hade jag ett 15-tal medarbetare, mätningsingenjörer, mätare kartritare, kanslister, fastighetsingenjör och förvaltare.

     Min familj och jag kunde från början flytta in i en nybyggd lägenhet om fyra rum och kök i ett HSB-hus. Jag fick låna till insatsen av staden genom beslut i drätselkammaren. Men i slutet på juli 1962 kunde vi flytta in i ett eget kedjehus på Ängsvägen 15. Det ingick i en grupp om ett 20-tal hus som producerades av den kommunala bostadsstiftelsen och sedan såldes. Villkoren var härigenom mycket förmånliga, men för att klara av den nödvändiga kontantinsatsen fick vi låna 10 000 kronor av Ingers föräldrar. Kedjehuset var mycket bra planerat och alla stortrivdes då vi flyttat in. Genom att de flesta grannfamiljerna var unga och hade barn fick våra barn många trevliga lekkamrater. Vi vuxna hade också stort utbyte med våra nya grannar, av vilka många blev nära vänner.

     Det nya huset fick vi förse med frysskåp, diskmaskin och tvättmaskin. Vi strävade efter att köpa kvalitetsvaror. Sådana fanns även att tillgå på marknaden. Speciellt intressant är historien om vår tvättmaskin av märket SCHARPF, från Tyskland. Den köpte vi hösten 1962, och det märkliga är att den har vi kvar ÄNNU, efter 32 år Den har klarat familjens tvättar under alla dessa år. Tala om kvalitét! Vad jag vet finns fabriken ej kvar, de grävde kanske sin egen grav genom att göra maskiner i alltför gediget utförande. [ Nu, år 1997, har vi tvingats skrota maskinen, 35 år gammal !! ]

     Under mina år i Söderhamn hade jag att delta i alla sammanträden både med byggnadsnämnden och med drätselkammaren. Dessa sammanträden var ofta förlagda till kvällstid och kunde pågå till efter midnatt. Jag hade då att föredra exploateringskalkyler, ärenden om tomtförsäljningar och arrenden, planfrågor för den fysiska utbyggnaden av staden, entreprenadkontrakt för nya skolbyggnader mm. Det var en mycket arbetsam period i mitt liv. Men också mycket intressant. Jag fick då användning för mina kunskaper i husbyggnad och stadsplanering som jag inhämtat under teknistiden av lärare som arkitekt Olof Thunström (husbyggnad) och professor Uno Åhrén (stadsbyggnad), vilka kunskaper hittills legat i ide, men som nu kunde uppfriskas.

     Vi trivdes alla mycket bra i Söderhamn. Avståndet var ej stort vare sig till Ljusdal eller Uppsala, där mina föräldrar bodde som pensionärer. Vi tog emot det kulturutbud som fanns i form av teaterföreställningar på den vackra teatern eller i form av konserter. Barnen trivdes också mycket bra i sina skolor.

     Ett positivt inslag i mitt arbete var Söderhamns skärgård. Den är den största skärgården i Östersjön näst efter Stockholms. Och staden ägde där ett stort antal öar och annan mark som ingick i den s.k. donationsjorden. Denna mark hade av Gustav II Adolf anslagits till stadens utveckling, och den fanns fortfarande kvar. I denna skärgård hade staden upplåtit c:a 600 arrendetomter för fritidsändamål. Varje år tillkom ett antal nya arrenden. För att kunna ta ställning till nya arrenden och till ändringar av äldre sådana gjordes varje vår och höst en s k besiktningsresa, gemensam för byggnadsnämnd och drätselkammare. Vi åkte då med skogvaktaren Sars stora tjänstemotorbåt, en hel dag. Dessa resor var mycket trevliga och vi lärde oss all att uppskatta den fina skärgården utanför Söderhamn. Naturen är där rätt omväxlande; vissa öar har sandstränder, medan andra är mera bergiga till sin tatur.

     Efter 5 1/2 år i Söderhamn tyckte jag dock att det blivit väl mycket av kvällssammanträden. Och en dag ringde ordföranden i byggnadsnämnden i Sandviken och bad mig att söka tjänsten som stadsingenjör där. Jag blev genast eld och lågor, jag kände ju väl till förhållandena i Sandviken, och staden hade bättre ekonomi och framtidsutsikter än Söderhamn. När man så erbjöd en lön som var åtskilligt högre än den jag hade kunde jag inte motstå anbudet, jag sökte tjänsten och fick den.

     Men familjen var inte alls lika glad. Barnen ville inte skiljas från sina lekkamrater på Ängsvägen och Inger ville inte flytta från vårt trevliga kedjehus, som vi just hunnit att ”bo in” i. Efter mycket övertalning gick dock vår flyttbuss från Söderhamn den 21 juni 1965.

   

I SANDVIKEN 1965 – 1994

På flera sätt var det enkelt för oss att återkomma till Sandviken. Vi kunde lätt återknyta till gamla bekantskaper, och på Stadsingenjörskontoret och i den kommunala förvaltningen i övrigt fanns de flesta kvar sedan förr. I min nya anställning som stadsingenjör och fastighetsregisterförare fick jag en lön på 4744 kr/mån, jämfört med den i Söderhamn på 3972 kr/mån, alltså en väsentlig höjning. Ändå ingick inte i arbetsuppgifterna något som avsåg fastighetsförvaltningen. I Sandviken fanns ett särskilt fastighetskontor med egen chef. Staden var större och mera välorganiserad. Jag hade till de övriga i familjen fått dyrt och heligt lova att vi skulle skapa ett eget hem i Sandviken, minst lika bra som det vi haft i Söderhamn.

     Det löstes på så sätt att vi köpte en tvåvåningsvilIa i centrala staden för 100.000 kronor. Den var inredd med två smålägenheter i bottenvåningen och en stor lägenhet för ägaren i övre våningen. I Söderhamn kunde jag före flyttningen tillsammans med familjen göra upp ritningar för en total inre ombyggnad av detta hus så att det passade oss och alla kunde acceptera sitt nya boende, på pappret i alla fall.

     Ombyggnaden skedde under andra halvåret 1965 medan vi bodde i huset och flyttade runt efter hand som arbetena fortskred. Det var jobbigt, men vid jultiden var det hela över och vi kunde pusta ut. Ert hel del arbeten kunde vi på så satt göra själva. Ombyggnadskostnaden stannade på i runda tal 56.000 kronor

     Kerstin som då var 14 år hade en del problem med att byta skola. I Söderhamn hade hon gått ett år i första klassen i realskolan enligt den äldre ordningen. Men i Sandviken hade man genomfört den nya ordningen med 9-årig grundskola. Kursplanerna skilde sig åt och ledde till att Kerstin måste läsa in några ämnen över sommaren, men behövde inte tentera i dem. Men något större avbräck vållade detta inte för henne. Hon läste vidare på gymnasiet i Sandviken och tog studenten den 11 juni 1970 på humanistisk-samhällsvetenskapliga linjen med utmärkta betyg. Hon fick t o m ett premium på 2.150:- kronor ur den s k Göranssonska fonden.

     Våra söner tog även studenten i Sandviken, Svante 1973 på ekonomisk linje och Gunnar 1976 på den naturvetenskapliga linjen, även de med goda betyg.

————-

(Kerstin avlade senare socionomexamen i Örebro och är numera anställd på länsförsäkringskassan där. Svante blev civilekonom och är nu avdelningsdirektör vid Riksrevisionsverket i Stockholm. Gunnar blev arkitekt och har, trots den dåliga arbetsmarknaden för arkitekter under senare år lyckats få en anställning på ett arkitektkontor Stockholm.

     Vi åker ibland och hälsar på våra barn och barnbarn, som vi tycker mycket om. Och vid jul och påsk brukar vi alla samlas hos oss under några dagar. Då kommer vårt stora hus väl till pass; till vardags är det litet onödigt stort för oss två.)

————

I mitt arbete som stadsingenjör i Sandviken hade jag förmånen att ha en stab av kunniga medarbetare, av vilka jag kände de flesta sedan tidigare. På grund av stadens snabba utbyggnad (under ett par år den mest expansiva av Gävleborgskommunerna) fick jag kommunala medel för att göra flera nyanställningar av behövlig personal, Efter några år omfattade kontoret ca 25 personer, därav två civilingenjörer-lantmätare utom mig själv. Förutom förrättningar för bildande av nya byggnadstomter gjordes även en stor mängd förrättningar som innebar en uppstädning av föråldrad fastighetsindelning som tidigare ej hade, medhunnits. Bl a genomfördes fastighetsrättsligt flera omfattande avtal rörande gatu- och parkmark, som av Sandvikens Jernverks AB överlåtits till den unga staden. Även en stor mängd samfällda vägområden som helt orationellt slingrade sig genom gator och kvarter blev föremål för inlösen och sammanföring enligt en då ny lag. Med andra ord: en kraftfull rationalisering och modernisering av fastighetsindelningen. Staden hade ju tillkommit på gammal bondmark så sent som år 1862, och man hade ej haft tid att syssla med sådana ”petitesser”, det hade bara gällt att bygga, bygga…

     Under 1960 och-70-talet gjordes stora beställningar i form av kartläggningsentreprenader, baserade på flygbilder. Grundkartor upprättades i skalorna 1:400 och 1:1000, ritade enligt tidens sed i tusch på ritplast. På mitt initiativ beställdes från entreprenör (Scandiaconsult) även ett kartverk i skala 1:4000 över hela Sandvikens kommun. Det var baserat på Lantmäteriverkets standardflygbilder från 4600 meters höjd och med fastighetsindelning överförd från ekonomiska kartan. Det omfattade 216 kartblad i format 60 x 80 cm, och ritades i tusch på ritplast av entreprenören. Detta kartverk kom att få stor betydelse i den kommunala verksamheten och användes av de flesta tekniska förvaltningar för många ändamål. Det uppdaterades fortlöpande med all nytillkommande bebyggelse och aktuell fastighetsindelning. Det gör fortfarande stor nytta på kommunens förvaltningar. En variant av kartan, reproducerad till 1:10 000 tjänstgör som underlagskarta för redovisning av vägnamnen i kommunens glesbygdsområden.

     Denna senare karta med vägnamn kom till stor nytta i det ganska omfattande arbetet med att tillskapa vägnamn i kommunens mer perifera delar som jag engagerades i under 1970 och -80-talet. I detta arbete ingick även att genom omdöpningar reducera antalet vägnamnsdubbletter, som i stort antal uppkommit genom kommunsammanläggningen den 1/11971. Då bildades Sandvikens storkommun genom att staden sammanlades med fem närliggande kommuner, var och en med en omgång av väg- och gatunamn. En målsättning var att utrota de otympliga och dåligt beskrivande adresserna innehållande ”Postlådenummer”. Alla boende i kommunen skulle få en unik och lättorienterad gatuadress. Jag fungerade under många år som sekreterare och verkställande ledamot i den kommunala namnberedning som hade det direkta ansvaret för detta arbete.

     För att finna lämpliga förslag till vägnamn sökte jag upp och intervjuade lokala förmågor som hade god kännedom om kulturhistorien i berört område och sökte att på andra sitt skaffa mig själv en viss sådan kunskap. Detta arbete var mycket stimulerande, även om det ibland kunde vara kontroversiellt. Att bli tvingad att byta adress uppskattades inte alltid. Att det gamla dubblettnamnet kunde innebära en risk för liv och hälsa var det ofta svårt att övertyga de berörda om.

     Besluten i namnfrågorna fattades av byggnadsnämnden, som erhållit denna beslutanderätt genom delegation från kommunfullmäktige.

     Under 1970 och -80-talet skedde en succesiv förändring mot den datoriserade kartan. Till en början användes datorerna som ett hjälpmedel vid mätning och beräkning, men under 1900-talet började vi på allvar att förbereda kartorna för en total datalagring. Detta var dock en mycket omfattande arbetsuppgift, som ännu (år 1994) pågår sedan jag avgick ur tjänsten den 1/7 1987.

DE DRAMATISKA ÅREN 1970 och 1971

I oktober 1969 publicerade en av regeringen tillsatt utredning betänkandet ”Nytt Lantmäteri” ( SOU 1969:43). För oss som var verksamma inom de kommunala lantmäterikontoren, d.v.s. Stadsingenjörskontoren, slog utredningens förslag ned som en bomb. Förslaget gick nämligen i korthet ut på att alla fastighetsbildningsverksamhet skulle ombesörjas av en enhetlig och likformig statlig organisation. De kommunala fastighetsbildarena skulle avvecklas och personalen överflyttas till de statliga lantmäteriorganen. 

     Förslaget orsakade kraftiga protester från många företrädare för kommunerna. Speciellt engagerade sig kommunala förtroendemän i de större städerna samt Svenska Kommunförbundet. I Sandviken deltog jag självfallet i protestkören genom att författa flera längre skrivelser i vilka jag argumenterade för ett bibehållande av vår kommunalt organiserade fastighetsbildningsmyndighet. Jag framhöll bl.a hur Stadsingenjörskontoret fungerade som ett serviceorgan åt både de lokala myndigheterna och åt den byggande och fastighetsägande allmänheten. I en expansiv ort av Sandvikens typ skulle förslaget, om det genomfördes, medföra en starkt försämrad sådan service.

     Kommunstyrelsen i Sandviken engagerade sig helhjärtat för att söka behålla vårt kontor i kommunal regi. Bl. a reste kommunalrådet Gösta Sandin själv ned till Stockholm omkring den 15 februari 1971 och uppvaktade föredragande statsrådet. Med en serie diabilder och ett anförande lyckades han visa hur viktigt det var att det expansiva Sandviken kunde få behålla sin egen fastighetsbildningsmyndighet. Och si! När regeringen avgjorde ärendet den 26 februari (SFS 1971:45) fanns även Sandviken med på den förteckning över städer, som skulle få inrätta s.k. ”specialenhet för fastighetsbildning för tätortsutveckling”. Men det var på håret, Sandviken gick in på plats nr 41, – listan upptog 42 städer!!!

     Omkring årsskiftet 1970-71 antog riksdagen ett förslag till ny fastighetsbildningslag (FBL) och ett förslag till helt ny jordabalk. Båda lagarna skulle träda i kraft den 1/11972. Den nya FBL innebar ett ökat ansvar för de enskilda förrättningsmännen, som fungerade som ”första instans” i olika fastighetsrättsliga frågor. De nya lagarna ställde också stora krav på juridiskt kunnande hos förrättningsmännen. Under år 1971 anordnades därför en stort upplagd kursverksamhet för vidareutbildning av samtliga förrättningsmän och lantmätare i landet. Som föreläsare hade engagerats framstående jurister, av vilka flera medverkat i arbetet med utformningen av de nya lagarna. För egen del fann jag dessa kurser mycket givande och inspirerande för det fortsatta arbetet med den nya lagstiftningen.

     Övergången till den nya FBL gick förvånansvärt lätt, och det visade sig snart att vi i den nya lagen fått ett bra och effektivt verktyg i fastighetsbildningens tjänst.

     Under dessa år var även en hel del andra organisationsfrågor högaktuella, bl. a frågor om fastighetsregistreringens organisation, där förhandlingar fördes med länsstyrelsen. Det nya databurna fastighetsregistret medförde att registermyndigheten i Sandviken nedlades, och verksamheten centraliserades till länskontoret i Gävle. En förlust på sitt sätt, men det nya registret var i sig så värdefullt och lättillgängligt via avläsningsterminal, att den totala förändringen kunde upplevas som en förbättring.

FRITIDSINTRESSEN

Utöver hem och familj har jag odlat några speciella fritidsintressen. Ett sådant är filatelin. Utöver en rätt stor samling av svenska märken har jag en del från Finland och Island. Dessutom har jag en samling märken med kartmotiv. Den omfattar nu c:a 2000 märken. Jag är vidare medlem i Sandvikens Rotaryklubb sedan år 1966, där jag tjänstgjort ett år som sekreterare. Av och till, då jag haft tid, har jag även ägnat mig åt släktforskning. Först utredningar om min egen släkt, och under senare år forskningar i min frus släkt. Slutligen kanske jag även bör nämna att trädgårdsskötsel roar mig en hel del. Bl.a. har jag omympat äppel- och päronträd den egna trädgården med lyckat resultat. Vidare har jag de senaste 15 åren odlat egna tomater från frösådd till skörd. Ingen tomat smakar så gott som den egenhändigt odlade!

     Min fru Inger ägnade all sin tid åt hemmet, barnen och mig fram till dess att yngste sonen Gunnar flyttade hemifrån, 1977. Då började hon arbeta som kanslist på Sandvikens Sjukhus. Hon arbetade deltid och trivdes mycket bra med detta arbete. Hon fortsatte med det till pensionsinträdet år 1992.

     I efterhand har det visat sig att hennes pension blev endast obetydligt större genom dessa 15 år av arbete; detta p.g. av samordningseffekten mellan de olika pensionsformerna.

OM MITT INTRESSE FÖR FASTA MÄTPUNKTER

Arkimedes lär ju ha sagt: Giv mig en fast punkt, och jag skall rubba jorden. Vi lantmätare har även ett stort behov av fasta punkter. Inte för att rubba jorden, men för att kunna utföra noggranna mätningar som ofta pågår under en lång följd av år. Likaså behövs de fasta punkterna får att kunna relatera mätningsresultat från olika epoker till varandra.

     Ett exempel på en idealisk fast punkt är en dubb av rostfritt syrafast stål, inborrad i berg av god kvalité. Den kan bli mycket långlivad. Men i våra stadsområden uppstår problem. Bergpunkten kan sällan realiseras. Vanligt är att markera polygonpunkterna (= den vanligaste mätpunkten) med ett galvaniserat järnrör, som neddrives i marken och vars översta del skyddas av en däcksel i markytan, försedd med en lucka. Sådana punkter placeras i princip i varje gatukorsning. och är förbundna med varandra med siktlinjer. Detta är det klassiska s.k. polygonnätet. användbart för alla slags mätningsarbeten i staden.

     Under de 40 år jag varit yrkesverksam har dock denna punkttyp visat sig ha alltför kort livslängd. Detta beroende på de allt oftare förekommande mark- och ledningsarbeten som sker i våra stadsområden, då punkter av nyssnämnda typ helt enkelt bortschaktas. Punkterna kan även lätt rubbas på grund av tung trafik. Och att stå med instrument över en sådan punkt, i tät trafik, är både farligt och olämpligt.

     Att finna andra lösningar på dessa punktmarkeringsproblem har alltid intresserat mig mycket. Redan då jag arbetade i Stockholm var behovet stort att finna någon bättre markering. Under min tid på Stomnätsavdelningen utvecklade jag en polygonpunktsmarkering av excentrisk typ, bestående av två rostfria ståldubbar, som inborras ett stycke från varandra i stensockeln till väl grundlagda hus. I dessa dubbar finns upptill ett hål, i vilket man kan fästa änden av ett 10 meters mätband. Vid användningen av punkten fäster man ett mätband i varje dubb. På en bricka under dubben anges punktnummer och en siffra 1-10. Denna siffra anger avståndet i hela meter till den verkliga mätpunkten. Banden är försedda med hål vid varje meter. Utnyttjande hålen kopplar man samman banden vid de angivna metertalen med en speciell bandsträckare, som då anger läget av mätpunkten ifråga. Den kan markeras på ett enkelt sätt genom t ex en stålspik asfalten. Innan jag slutade på stadsingenjörskontoret var jag med och utarbetade rutinerna för användningen av dessa punkter. Till min stora glädje har man nu i Stockholm hittills utlagt över 5000 sådana punkter.

     I Sandviken hade vi liknande problem med bortfall av polygonpunkter. Mätningstekniken hade nu utvecklats, och det var möjligt att med elektrooptiskt instrument mäta inte bara vinklar utan även längder på korta håll. Vidare kunde man lätt göra olika beräkningar på små fältdatorer. Detta ledde till att jag valde en annan lösning än den i Stockholm, nämligen väggmarkerade punkter.

     Principen är följande: Den fysiska markeringen består av en rostfri syrafast stålplatta med dimensionen 50 x 130 mm. Den uppsättes på lämplig vägg eller mur i ögonhöjd eller något däröver Vid användningen fästes på plattan en konsol, som bär ett reflektorprisma 250 mm utanför plattan. Dessa prismapunkter koordinatbestämmas. Vid användning av punkterna tillämpas s k fri uppställning, innebärande att man fritt kan välja stations punkt, och från denna mäta in sig genom att bestämma avstånd och riktning till minst två, men helst tre olika väggpunkter.

     En stor fördel är lättåtkomligheten sommar som vinter. Inga överasfalterade däckslar i gatan. Ingen störning från trafik etc.

     I Sandviken utlade vi under 1980-talet ett hundratal punkter i centrala staden. Till min stora glädje har metoden kommit att tillämpas även i andra städer, som Västerås, Uppsala och Örebro. Av naturliga skäl blir jag mycket glad då jag upptäcker sådana väggpunkter vid besök i andra städer. Lantmäteriverket intresserade sig även för detta nya sätt att markera. De inbjöd mig år 1985 att medverka i en rapport, i vilken sammanställdes de dittills gjorda erfarenheterna.

SLUTORD

När jag nu som 69-årig pensionär ser tillbaka på mitt aktiva yrkesliv kan jag konstatera följande:

1 Jag har haft tur med det mesta jag företagit mig. Jag har ej (hittills drabbats av några stora motgångar. Beror det på att jag är ett söndagsbarn, som har lyckan med sig?

2 Mitt yrkesval, som skedde ganska slumpartat, har jag ej haft anledning att ångra. I mitt arbete har förenats inslag av teknik, juridik och lokal kulturhistoria. Arbetet har ofta inneburit samarbete med andra människor, något som jag funnit inspirerande och utvecklande och ibland även spännande.

3 Jag hade turen att göra entré i arbetslivet under en högkonjunktur som blev rätt långvarig, och som innebar att jag kunde välja mellan olika anställningar. För dagens arbetssökande ungdom verkar väl detta vara rena drömtillståndet. Orättvist mellan generationerna måste man säga.

4 Jag har i mitt yrke fått uppleva en fantastisk utveckling inom det mätningstekniska och kartografiska området. Då jag började hade man hjälpmedel som stålmåttband, vinkelinstrument, handräknemaskin, kartpapper och tusch. Senare kom ritplasten och de elektrooptiska längdmätarna samt enklare datorer för beräkningsarbetet. Och under de sista åren gjorde de större datorerna entré, med vilka man gör stora beräkningar på kort tid, lagrar kartdata i enorma mängder och vid behov ritar upp önskad karta i valfri skala, storlek och färgkombination

5 Sist men inte minst har jag haft ett underbart fint familjeliv, med en lojal och trogen hustru, tre välartade barn, 4 barnbarn och även ett antal goda vänner.

Sandviken den 24 augusti 1994

Bengt Hellman

Tillägg:

Denna levnadsbeskrivning upprättades efter uppmaning från Nordiska Muséet, dit den även insändes år 1994. Den blev dock inte medtagen i den bok som publicerades, och som avsåg olika lantmätares syn på sin levnad Sverige.

     Några mindre tillägg har gjorts i denna text vid några tillfällen under 1995 och 1999.

     Bilagor som avser ommätningen av huvudtriangelnätet i Stockholm åren 1952-53 har ej medtagits här, men finns i Nordiska museet och vid Lantmäterimuseeet i Luleå.

Levnadsbeskrivning

för Bengt Ernst Teodor Hellman, född 1925-07-26.

Jag tog examen vid Kungl. Tekniska Högskolan år 1948, på avdelning V, den för Väg- och Vattenbyggnad. På min årskurs, 59 stycken, var det ungefär hälften som i likhet med mig valde att som tilläggsämnen läsa stora geodesikursen och kursen u tillämpad byggnadsrätt, detta för att senare kunna kvalificera sig som mätningsman i stad (enl. 1917 års fastighetsbildningslag) och senare kunna söka s.k. kombinerade kommunala tjänster.

     Jag blev dock den ende i årskursen som slog in på denna bana. Och under min sista tjänst, de 22 åren i Sandviken, var jag till 100 % sysselsatt med stadsmätnings- och fastighetsbildningsuppgifter enligt äldre och nyare lagar.

     Jag har alltså varit en HYBRIDLANTMÄTARE, och hela tiden arbetat för den kommunala organisationslösningen, som varande den bästa för kommunernas komplexa lantmäterifrågor.

Sandviken 2000-04-17

Bengt Hellman

F.d. stadsingenjör