Gustaf Vilhelm Bucht

Gustav Wilhelm Bucht föddes i Överluleå den 22 maj 1848. Hans far, som var kronolänsman, lär ha blivit mördad av fanatiska laestadian­lappar under ett upplopp i Kautokeino år 1852. Gustaf Wilhelm gick 3 år i Piteå läroverk och praktiserade sedan hos kommissionslantmätaren  J E Sandström i Öjebyn.

År 1872 antogs han som kartograf vid  Norrbottens ekonomiska kartverk och år 1884 utnämndes han till kartografförman vid Luleåstationen.

Vid sidan av arbetet som kartograf var Bucht även stadsingenjör i Luleå från år 1882 . Han dog år den 30 maj 1894, endast 46 år gammal.

 

I en intervju i Norrbottens-Kuriren den 15/10 1958 berättar Wilhelm Buchts dotter:

”När pappa kom hem solbränd och skäggig framåt oktober från sina mätningar i fjällen, då var det fest i huset. Mamma höll på flera dagar i förväg att städa och göra riktigt fint till pappa skulle komma hem. Hon sjöng och trallade dagarna i ända ”I morgon kommer våran pappa hem” och den förtjusande gamla damen i den vackra våningen på Trädgårdsgatan, förra flickskolläraren Märta Bucht, sjunger själv orden med sin klara späda röst.

Hon berättar om sin far, kartografen och bergbestigaren Gustaf Wilhelm Bucht, han som var klarsynt och förutseende nog att efter 1887 års brand planera staden efter amerikanskt mönster med längs- och tvärgator. Honom, som vi har att tacka för att Storgatan i Luleå är gjord för motorålderns trafik med två filer. Att vår Storgatan sluppit dela andra städers affärsstråks öde att bli bortglömd och detroniserad av moderna strög med breda filer för biltrafiken.

Märta Bucht beundrar sin far, och det med all rätt. Hon slår i en gammal folkskolans läsebok och finner det hon söker. En berättelse av fadern hur han besteg Sarjekmassivet, eller Sarjek som han själv alltid benämnde det. Hon minns hans glada och personliga sätt att vara, hans glada lekar med sina barn.

Varje söndagkväll ägnade far åt oss barn, berättar hon och bläddrar i det vackra familjealbum som hon själv iordningställd av gamla fotografier från den tiden. Då var det fest och glädje, vi lekte kurragömma i mörkret och hade väldigt roligt. Och jularna, hur trevliga var inte de! Vi samlades hela släkten och gav varann små presenter, instoppade i de roligaste paket med underbara verser.

Om min fars barndom vet jag tyvärr inte mycket. Han blev tidigt faderlös. Farfar mördades av fanatiska lappar i Kautukeino 1852. Han gick tre år vid Pite läroverk och började sedan som pratikant hos en lantmätare i Öjebyn.

Så småningom blev han då kartograf, och uppslagsboken berättar att han bl a detroniserade Sulitelma som landets högsta berg och i stället upphöjde Kebnekajse till rang och värdighet. Detta arbete tillsammans med en annan gammal känd luleåbo, Leonard Lind.”

I ett föredrag i mars 1946 har Rolf Nerström, då statskartograf vid Rikets allmänna kartverk, gett några glimtar från Norrbottens läns ekonomiska kartverk. Om Buchts resa till Sarek år 1879 saxas följande ur Nerströms föredrag:

Den 27 juni  1879 lämnade – enligt Buchts egenhändiga uppgifter – han själv och major Ståhl den goda residensstaden Luleå. Hans betyg åt staden är inte ogrundat och det visade sig vid hans frånfälle att luleåborna uppskattade hans trägna och ärliga arbete även för det kommunala. Det framgår av pappren att han hade svårt att skiljas från de sina, men väl medveten om att några månader i högfjällen inte var en evighet, lämnade han sitt hem bakom sig i den förhoppningen att han snart med obruten hälsa skulle återvända dit.

Vattenståndet i Lule älv var vid denna tid mycket lågt. Med ångaren Aros kom de snart över till Råbäck för att med hästar fortsätta till Heden. Bucht beskriver att ju längre upp de kommer, desto vackrare blir naturen. På kvällen den 27 juni hann de fram till Edefors, där Gellivare bolag uppfört ett ståtligt corps de logi.

Efter övernattning startade Bucht och hans medarbetare kl 8 nästa morgon. De vandrade först 1/4 mil och kom sedan med roddbåt till Storbacken. Resan mellan Storbacken och Jokkmokk, dit man anlände kl 11 på kvällen, beskriver Bucht som mindre angenäm. Man släpade sig fram över brända hedar och backiga och tunga vägar.

I Jokkmokk mötte de båda fjällvandrarna sina hantlangare, 7 lappar, alla veteraner i tjänsten. Man hade anlänt dit en lördagskväll och dagen därpå försummades inte gudstjänstbesöket.

Jokkmokks kyrkoplats var i Buchts ögon otrevlig i likhet med många andra sådana i lappmarken. Han tyckte det såg ut som om kyrkstugorna kastats dit huller om buller med sina fallfärdiga stallar och uthus. Det gjorde snarare intryck av Jerusalems förstöring och Bucht blev inte mildare i sitt omdöme, fastän Lilla  Lule älv rann fram alldeles i grannskapet.

Det var säkert med glädje som han dagen efter tillsammans med det övriga sällskapet kunde fortsätta först till Vaikijaure och sedan till Stora Lulevatten över Ligga och Porjus. Sträckan mellan Vaikijaure och Porjus var 4 1/2 mil lång och något annat fortskaffningsmedel än apostlahästarna kunde inte komma i fråga. När de nalkades Vaikijaure upptäckte de de första snöbetäckta fjällen.

Följande dag, den 1 juli, tog Bucht och majoren en omväg förbi Njåmmelkaska, Harsprånget, Lapplands jämte Stora Sjöfallet vackraste och mest berömda vattenfall.

I sällskapet befann sig också en av hantlangarna och lappflickan Inga-Stina Persdotter från Storholmen, vilka båda tjänstgjorde som bärare. Bucht anmärker att eftersom vattenståndet den gången var lågt, erbjöd fallet inte på långt när så storartad anblick som vid de tillfällen han tidigare besökt platsen. Endast med tecken och höga rop kunde de samtala ovanför de sjudande vattenmassorna, som i vilt raseri störtade sig utför branten. Efter ett par timmars uppehåll fortsatte man marschen till Porjus, dit de övriga karlarna anlänt med sina bördor.

Längs sumpiga gångstigar och ställvis i roddbåt begav man sig sedan från Porjus till Luspen vid nedre ändan av Stora Lulevatten, där man stötte ihop med platsens andra invånare, en gammal fiskarlapp Merak och hans hustru, båda över de sjuttio åren. De båda bodde i kåta. Från Luspen gick den nära 9 mil långa båtleden till Stora Sjöfallet.

Under den fortsatta färden anlände truppen kl 2 på natten till ett nybygge vid Ålloluokta. Efter att sällskapet övernattat i en bod, svårt plågade av myggen, fortsatte de färden kl 9 på morgonen den 3 juli till Jaurekaska, den fors som är sjön Langas utlopp till Stora Lulevatten. Sedan båtarna dragits uppför den kilometerlånga, 6 meter höga forsen, tältade man för natten.

Det var säkert med en suck av lättnad som expeditionen nästföljande morgon, den 4 juli, fortsatte färden efter den 37 km långa sjön Langas. Man gynnades av härligt väder och god vind, och det gick hastigt framåt. Under båtturen användes hälften av truppens kåta som segel.

Den 5 juli skildes Bucht och majoren Ståhl. Bucht drog med tre av lapparna ytterligare fyra mil efter det långa sjösystemet. Efter ett par timmars strängt arbete hade man lyckats dra båtarna över land förbi Stora Sjöfallet och fortsatte rodden över den 3/4 mil långa sjön Kårtejaure till Lilla Sjöfallet. Efter ungefär en halv timmes rodd över sjön Suorvajaure kunde man i Buchts sällskap också skymta det ståtliga fjället Sarektjåkko. Nu skulle alltså snart den bekanta bestigningen börja. Man tältade vid sjöns södra sida vid den muntert hoppande bäcken Stuoddajokk.

Den 7 juli 1879 gjordes med aneroidbarometrarna de erfoderliga observationerna och så börjades äntligen marschen uppåt Sarek.  När man på aftonen kl 7 tältade i Kukkasvagge hade fjälltopparna delvis täckts i moln. Man var nu 3000 fot över havet.

 

Buchts berättelse om bestigningen av Sarjek (Sarektjåkko) finns att läsa i   ”Läsebok för folkskolan”. (Anm: Rolf Nerström anger den 8 juli som dag för uppstigningen, läseboken den 28)

I Jockmocks socken ligger berget Sarjek, som i höjd överträffar Sulitälma, hvilket länge ansågs som Sveriges högsta topp. Det når en höjd af  2,125 meter och är blott elfva meter lägre än Kebnekajse, Sveriges högsta berg. Den 28 juli 1879 lyckades en man vid namn Bucht bestiga Sarjek. Han beskrifver uppstigandet på ungefär följande sätt:

Efter en besvärlig och äfventyrlig vandring genom Lappmarken lyckades jag tränga fram till foten af Sarjek. Där slog jag läger i afvaktan på lämpligt väder för uppstigningen. Den 28 juli vaknade jag vid en strålande sol. Då jag trädde ut ur tältet, flögo mina blickar upp till det majestätiska Sarjek. På dess toppar syntes ej en molnfläck. Jag beslöt att vandra uppför dess snöklädda sidor.

I hast åt jag min frukost, fattade den oumbärliga fjällstafven och började stiga uppför berget. Sedan jag och mina följeslagare vandrat ett par timmar och småningom stigit upp till en höjd af omkring 300 meter, kommo vi på en stor, sakta sluttande isjökel, som till största delen var snöbetäckt. Här och där syntes sprickor, vid hvilkas öfverstigande vi måste iakttaga stor försiktighet. Snön var så lös, att vi sjönko den däri ända till knäna. Vi nödgades därför gå helt långsamt. Den, som kom efter, trampade i dens fotspår, som gick före. På ett och annat ställe syntes blå is, som låg under snön. Vid en af de lägre topparna hade det nedströmmande vattnet i isen bildat en sjö med lodräta, höga isstränder. Vi gingo tätt förbi denna. Jag kröp ut på iskanten men drog mig rysande tillbaka, ty, om jag störtat ned, hade ingen makt i världen kunnat rädda mig från döden.

Ändtligen hade vi kommit till foten af den högsta toppen, som höjer sig upp ur isjökeln. Att komma högre syntes nästan omöjligt. Vi hade att välja mellan att gå uppför antingen snöbetäckta branter eller bara sluttningar, på hvilka lösa kullerstenar lågo. Dessa kunde vid minsta oförsiktighet rasa ned och draga oss med i fallet. Vi valde dock den sista vägen, enär snön på den andra var så hård, att vi ej kunde få fotfäste däri.

Vi kommo mestadels krypande på händer och fötter ännu omkring 600 meter högre upp. Vi gingo i bredd, ty annars skulle de, som gingo efter, krossats af de stenar, som en och annan gång lossnade och tagande med sig några andra rullade ned med förfärligt brak. När vi stigit upp till denna höjd, sade den af lapparne, som varit mest van att gå i fjäll: ”Nu går jag ej längre, det är omöjligt att komma högre upp.” Det förekom mig harmligt att nödgas vända om nu, då jag icke hade mer än sextio meter till toppens spets. Jag ville försöka, om det icke vore möjligt att komma upp. Man måste för att komma upp på höjden gå långs efter en smal ås, hvars ena sida stupade lodrätt ner, och hvars andra var betäckt med en hård, brant sluttande snömassa. Med en järnbeslagen staf gjorde jag fotsteg i den hårda snön. Jag gick i dessa fotsteg och kom på det sättet ett stycke högre upp. En och annan gång hörde jag lapparnes varningsrop. Nu fattade jag med båda händerna tag i en utstående klippspets och svingade mig upp på en liten plan, där jag tog mig en väl behöflig hvila. Efter en stund kröp jag därifrån på händer och fötter upp på högsta spetsen. Lapparne sutto ännu kvar, där jag lämnade dem.

Uppstigandet var svårare för dem, emedan de buro mina instrument. Snart begynte de dock röra på sig, och småningom kommo de upp till mig, som med ett gladt hurra hälsade deras ankomst.”