Mina 18 norrbottniska år

Wolfgang Hertting, f 1912

Bakgrunden

Örebro var min barndoms stad. Efter studentexamen 1930 blev jag samma sommar antagen till lantmäterielev. Min far var lärare och bondson från västgötaslätten, min mor köpmansdotter från Dresden, invandrad i tjugoårsåldern. I familjen var vi naturintresserade. Fastän lantmätaryrket var obekant för mig tycktes det värt att pröva.

Med en slutrusch sista gymnasieåret slapp jag in på studentbetygen och kom med i den sista kull som utbildades vid Lantmäteriundervisningen i Stockholm, en liten högskola som under min tid där anslöts administrativt till den nya lantmäterilinjen vid KTH. Efter 15 månaders praktik i Nora och Örebro följde en tvåårig geodetisk-rättslig kurs som ledde till lantmäteriexamen. Som extra lantmätare förordnades man för praktisk tjänst på lantmäteridistrikt ett eller annat år. Sen kom ytterligare ett läsår som gav s.k. kulturteknisk examen. Det var en utbildning som passade utmärkt för det dåtida ändamålet att göra oss till kompetenta förrättningslantmätare.

 

Norrbotten 1933-1939

När jag blev extra lantmätare 1933 hade Lantmäteristyrelsen (LMS) bestämt att Norrbottens län skulle få en kraftig förstärkning av unga krafter. Fem av oss 18 nyexaminerade skulle dit upp. Jag hade dittills inte varit norr om Dalälven, det lockade att få möta något nytt. Alltså blev det Norrbotten.

Bland oss fem fanns lulebon Torsten Sander som förblev Norrbotten trogen under många år. En annan var Sven Gottne Möller som kom till Vittangi och i framtiden skulle bli en föregångsman och visionär inom fotogrammetrin i lantmäteriet. I vår kurs fanns också Helmer Wallner, en av huvudmännen för fastighetsbildningslagen och fastighetsdatareformen. Han kom 1933 inte längre norrut än till Dalarna.

Mitt förordnande gällde Bränna distrikt (Överkalix och Töre socknar) parallellt med Gällivare distrikt. Efter en träff i Stockholm med chefen för Bränna distrikt Nils Lindberg visste jag var jag skulle börja och vad jag skulle ta itu med.

Vi var fyra som gjorde sällskap på tåget mot Boden. Vi for så var och en till sitt. Ensam åkte jag med den gula postdiligensen uppför Kalix älvdal via Överkalix kyrkby till min första arbetsplats, skogsbyn Naisjärv någon halvmil under polcirkeln. Uppgiften var att kartlägga ett större hemman som skulle skiftas.

Det var bara att sätta igång med fältarbetena och klara sig på egen hand. Lindberg träffade jag inte i länet förrän vid ett senare besök i Luleå. I stort sett blev jag fullt självständig i arbetet från början. Efter Naisjärv följde liknande arbeten i andra byar.

Den första sommaren blev kämpig. Allt var ju nytt som ramlade över mig: bymiljön, folket, dialekten, naturen och arbetsvillkoren. Det gällde att gaska upp sig och verka lite äldre och söka ge intryck att alla uppdykande yrkesproblem var gamla bekanta.

Sommaren blev torr och ovanligt varm, uppåt 30 grader tidvis. Myggen var där, beckolja måste fram. Bromsen härjade svårt i skogarna, ordentligt skydd krävdes, myrarna var många och tunga och delvis vanskliga att klafsa över. Nytt var också de ljusa nätterna, de vida ytorna och stora gångavstånden. Sammantaget blev den första tiden en verklig pers, en eklut. Men den gav erfarenheter. Lyckligtvis kom andhämtningspauser i form av tjänstebesök i Luleå och lite fritid. Man träffade kurskamrater och andra, utbytte erfarenheter och fick tips.

Så fortsatte jag att kuska praktiskt taget i ett kör från by till by till dess jag började värnpliktstjänst i Boden en bit in i oktober. Min enda fasta punkt var Gästis i Överkalix där jag parkerat min stora plåtkoffert.

Nästa sommar ägnades mest åt Gällivare distrikt. Nu hade jag köpt min första bil. Det gick fint att ta sig fram på vägarna som dock på den tiden ännu var skäligen usla. Med bilen kunde jag också anställa en praktikant.

 

Efter kulturen vände jag åter mot Norrbotten våren 1935 och bosatte mig i Kalix, anställd på Kalix distrikt parallellt med Bränna. Verksamheten följde samma linjer som tidigare, med den skillnaden att LMS efter ett år gav mig ökade befogenheter och förordnanden som förrättningsman. Dominerande var alltså laga skiften enligt 1928 års jorddelningslag med syfte att lösa upp ägogemenskapen mellan ägarna av samägda hemman. Vid 30-talets ingång levde ännu nästan halva befolkningen i länet av jordbruk med binäringar. Nybyggarepoken fortsatte och därmed klyvning av hemman. Med skiftena följde omfattande nyodling. Först omkring 1950 upphörde den sortens expansion och ersattes av s.k. yttre rationalisering.

Distriktaren i Kalix hette Erik Andersson, allmänt kallad Kirre. En bra karl var han, hederlig och godhjärtad men med lite vidlyftiga dryckesvanor. Robust och garvad i yrket var hans mätningstekniker Fritiof Nilsson. Båda kom jag i mycket god kontakt med.

Lantmätarna var ju på den tiden delvis egna företagare och fick själva bekosta vad de behövde. Min tidiga mätutrustning var enkel. Tyngdpunkten låg i måttband, vinkelprisma, kompass och distanstub med tillbehör. Linjestakar höggs i skogen. Mättekniken i glesbygd var också enkel med uppstakade stomlinjenät och s.k.paralleller. Undan för undan fick jag råd att köpa mera, t.ex. teodolit.

Inkomstsidan var stundom bekymmersam, men i stort sett var vi norrbottningar nog förhållandevis gynnade, beroende på lantmäteritaxans konstruktion. Långvariga fältarbeten och obeskattade traktamenten gjorde sitt till. Efter några års tjänst fick vi extra lantmätare därtill statliga arvoden.

I Kalix var det anrika hotell Gästis en naturlig samlingsplats för oss ungkarlar, för den delen också ungmör. Där åt man, där träffades man och där festades det stundom. En tidigare matgäst var Allan Nordenstam när han var notarie vid domsagan; jag träffade honom första gången 1933. Här mötte han sin blivande fru Elma Lantz, lulefödd. Sen kom jag och fann min livskamrat, luleflickan Greta Ericson som var anställd på domarkansliet. Under beredskapstiden kom så Börje Lundgren, byråchef vid 1948 års omorganisation, och Lars Öjborn som slog sig samman med Gunilla Ruhlin, dotter i huset. Ett unikt sammanträffande är att hotellet som matgäster under skilda tider såg tre lantmätare, Nordenstam, Lundgren och Öjborn, som alla blev först administrativ byråchef och därefter generaldirektör i LMS (eller tf.gd). Nu är Gästis sedan länge borta.

 

Åren i Norrbotten hade gett erfarenheter både i tekniskt arbete och i hanteringen av större förrättningar. Därtill god kännedom om landsbygden och den framtidstro som trots kärva villkor rådde hos de duktiga hemmanssöner och andra som etablerade jordbruk, byggde nytt och odlade upp. Ute i bygderna hade jag mött många gestalter med personlighet och resning, även i avlägsna, ensliga byar. Det jag upplevt under dessa tidiga lantmätarår kom i mångt och mycket att prägla min syn på tillvaron.

Men nu dags att sikta mot nya arbetsuppgifter. Det var med vemod jag våren 1939 tog avsked av Norrbotten där jag varit med om så mycket nytt och fått uppleva det okonstlade kamratskap som rådde i Kalix. – Vid denna tid räknade jag inte med att återvända till Norrbotten i yrket.

 

Mellanåren 1939-1951

Tranås distrikt blev nästa arbetsplats, ett helt annat lantmäteri i småskaligt landskap och en ganska liten stad. Intressant och givande.

Snart bröt andra världskriget ut. Jag kallades in till beredskapstjänst i Boden i början av december 1939 och blev kvar till i mitten av juli 1940. De månaderna kan räknas in i mina norrbottniska år. Jag placerades vid Fortifikationsstaben och sysslade hela tiden med markfrågor i samband med den yttre försvarsgördel kring Bodens fästning som byggdes ut i hård takt.

Efter ytterligare 8 månader i Tranås placerades jag hos LMS, administrativa byrån, och fick som amanuens och byråingenjör under tre år lära känna detta gamla ämbetsverk som residerade i det åldriga huset vid Kungsträdgården. Och lära känna de gamla herrarna i huset, främst chefen Harald Malmberg, generaldirektör med stort G (en av de 20 som då fanns i landet) och byråchefen Axel Sandberg, båda män med stor makt och pondus. Jag fick en slitsam tid men ytterst omväxlande och lärorik.

Våren 1948 blev Göteborg nästa station för mig, nu som självständig s.k. förfogandelantmätare med verksamhet i storstadsregion. Vid omorganisationen och förstatligandet 1948 sökte jag mig till Skaraborgs län för att få erfarenheter av landsbygd och komma närmare släktgården på slätten. Men jag stannade knappt ett år i länet, ett eget distrikt ville man ju ha och Säffle dök upp.

Vi var nu en familj med tre barn. I Säffle hade vi tänkt stanna längre än det blev. Det var ett bra distrikt med bygder av växlande slag. Under åren där började jag mina aktiviteter med utredningar. Några hanns med.

 

Norrbotten igen, 1951-1964

En dag i mars 1951 ringde Allan Nordenstam, nu verkschef, och föreslog att jag vid halvårsskiftet skulle ta över efter Torsten Sander som bitr. överlantmätare i Norrbottens län för att sedan efterträda Filip Granlund som skulle gå i pension. Torsten skulle bli överlantmätare i Umeå.

Bostadssituationen i Luleå visade sig vara eländig. Vi ville nu inte splittra familjen vilket inte hade kunnat undvikas under vad jag kallar hoppjerkatiden. På väg att tacka nej fick en av Gretas bröder rätt vad det var en trea ledig i sitt hus på Udden. Efter familjesamråd for jag till Stockholm och accepterade tjänstebytet. Så kom det sig att vi återvände mot Norrbotten och nya tider. Strax efter midsommar rullade vår Austin iväg med familjens alla fem. Sommaren var sen och vädret bekymmersamt.

 

Att gå direkt från distrikt till länslantmäteri var nästan som att byta yrke. Därtill är ju länet väldigt, ”en fjärdedel av kartan”. Också frånsett fjälltrakterna är milen många och miljöskillnaderna stora, ett motsättningarnas land. Med länet som arbetsområde blir man verkligen varse detta. – Om mina upplevelser och de mångskiftande uppgifterna kan jag här bara ge några glimtar (om ungdomsåren har berättats utförligt i annat sammanhang).

 

Efter kriget 1939-1945 hade en ny tid randats i länet och utvecklingen gick raskt framåt. Den äldre generationen distriktslantmätare som fanns på 30-talet var nu borta och ersatt med nya, välutbildade krafter. Skillnaden var påtaglig för mig som sett bådadera.

Året 1948 hade medfört inte bara helförstatligande av lantmäteriet. Ny jordpolitik hade sett dagen, lantbruksnämnder hade tillkommit. Ny byggnadslag hade trätt i kraft, bostadsspolitiken reformerats, domstolar inrättats för expropriation. Anpassningen till reformerna inom dessa sektorer av samhället var ännu i första skedet när jag kom åter till länet. Många kommuner hade ännu inte byggt upp den kompetens som den nya situationen motiverade.

Detta satte sin prägel på lantmätarnas kommunala medverkan i distrikten. Cheferna gjorde betydande insatser. Arne Jäderstrand blev till gagnet en av de ledande i Kiruna. Efter honom kom Karl-Erik Truedsson. Bror Alheden ledde översiktsplaneringen i Gällivare-Malmberget. Sten Laestadius blev med tiden stark man i Arvidsjaur. Arne Sundström och efter honom Birger Simu verkade kraftfullt i Tornedalen. I Luleå gjorde Bertil Fahlén och sedan Bengt Brändström effektiva insatser. Detta för att nämna några chefer. Många resor i länet med länsarkitekt och länsbostadsdirektör gav vittnesbörd om betydelsen.

I Karesuando socken (Kiruna stad) fanns ett antal oskiftade byar, Övre och Nedre Soppero, Lannavaara, Lainio m.fl. En skiftesverksamhet sattes igång sedan Allan Nordenstam och Hans Wetterhall m.fl. varit uppe våren 1952 och överlagt med oss i länet (W. var nu överdirektör i Lantbruksstyrelsen och bas för den yttre rationaliseringen). De väldiga ytorna och låga markvärdena i dessa karga bygder krävde rationell teknik för kartläggning och gradering etc. Fotobilder, stereoinstrument och helikopter blev viktiga inslag. Henry Elmrud, Karl-Henrik Göthner och Sten Heijer var några av de duktiga lantmätare som genomförde byskiftena. En trevlig slutvinjett på laga skiftet i Soppero var ett ”lappkok” som byamännen inbjöd till 1961 när förrättningen var klar, en fest där myndighetspersoner och bybor deltog med liv och lust.

Under min tid i länet på 30-talet var överlantmätare Filip Granlund i full aktion. När jag nu kom åter sysslade han huvudsakligen med kontorets ärenden som rörde fiske- och vattenrätt mm. Först Hans Wetterhall och sedan Torsten Sander hade varit bitr.överlantmätare ”med fullständiga rättigheter” och haft hand om övriga sektorer. Granlund gick i pension hösten 1953, jag blev ordinarie och som biträdande utnämndes den högst kompetente Hans Torgil Sundquist, en kraftig förstärking.

Vi var inte så många på länskontoret, knappt 20. Där fanns ankare som Gunborg Ericson, Gun Engström och Matty Borgström och så förstås trotjänarna Nils E. Nordlund och hans fru Bertha, som båda varit med sedan början av 30-talet, han som expeditionsvakt och senare kansliskrivare, hon som lokalvårdare. Det var ett nöje att få pryda först Nils och sedan Bertha med guldmedaljer för nit och redlighet i rikets tjänst.

En betydande arbetsuppgift i den löpande verksamheten på länskontoret var att granska alla inströmmande akter till förrättningar som skulle fastställas av Överlantmätaren, Ägodelningsdomare eller Ägodelningsrätt för att sedan registreras. Vid granskningen hade de jord- och planpolitiska aspekterna fått allt större betydelse efter 1948 års reformer. Förenklingar kunde genomföras succesivt. Två större projekt på kontoret bör nämnas. Det äldre kartbeståndet i arkivet – med mängder av rullade kartor – var illa åtgånget. Vi började en målmedveten restaurering med hjälp av en för ändamålet bildad arbetsgrupp med Maja Lögdahl i spetsen. Det andra projektet var att på grundval av ekonomiska kartans svarttryck upprätta fastighetskartor som hölls à jour, en omfattande arbetsuppgift till gagn inte bara för länskontoret.

Verksamheten krävde mycket resande inom länet. En varierad meny: resor till sammanträden i domstolar, samrådsresor med distriktschefer, kommunföreträdare och länsorgan, resor med statsråd och andra potentater från huvudstaden o.s.v. Med egen bil körde jag i genomsnitt över 800 mil tjänsteresor om året. Härtill kom bilresor med andra plus en del resor på järnväg. Resdagarna blev många.

 

Landshövdingarna var betydelsefulla personer. När jag kom 1951 hade O.W.Lövgren ännu en kort tid kvar. Han hade väl gjort sina stora insatser i Kalix kommun och i riksdagen, en av tillskyndarna till järnverket i Luleå. Nu var han gammal och märkt av sjukdom. Residenset var murrigt och nedslitet.

Efter Lövgren kom Folke Thunborg, närmast från regeringskansliet och gift med Gertrud, dotter till socialreformatorn Gustav Möller. Thunborg var idérik och initiativkraftig, entusiastisk för sin uppgift. Han satte under sin korta tid igång mycket i länet, även kulturellt. Ordnade därtill med en grundlig renovering av residenset, kostsam vilket en del lulebor förfasade sig över. Liksom när han lade bort titlarna med sin sympatiske chaufför som han kuskade länet runt med.

Folke Thunborg var en spontan människa som väckte känslor och inte kunde undgå motstånd, inte minst hos en del tjänstemän han hade att göra med, sedan också hos ledande partikamrater i länet. Själv fick jag goda kontakter med honom sen jag vid en julfest hållit ett tal på vers till damerna. Men hans landssekreterare avskydde honom och flyttade till Göteborg. Andra kontroverser fanns, förbindelserna med regeringen blev frostiga. Det finns olika versioner om vad som utlöste den slutliga krisen, jag har min. Ställd inför att övergå till en post som verkschef valde Folke Thunborg att gå sin egen väg. Han avled i maj 1957, 48 år gammal. Jordfästningen i domkyrkan var patetisk, med Tage Erlander och Gustav Möller bland talarna.

Efter turbulensen kring Thunborg kom skogsprofessorn Manfred Näslund, en framstående och erfaren vetenskapare och organisatör som närmade sig 60-årsåldern. Det blev en perfekt kontrast. Han förde vidare en del av föregångarens initiativ och arbetade målmedvetet för länets utveckling. Med honom fick jag mycket att göra, inte minst vad gäller särskilda uppdrag. Han var kvar ett par år efter det jag flyttat.

I augusti 1959 gjorde riksdagens jordbruksutskott en resa i länet och preparerades grundligt med fakta av länsexpertisen och andra. I sitt tack i ortspressen uttalade utskottsordföranden att det som gjort det starkaste intrycket var länsmyndigheternas goda samarbete. Ja, detta fick jag många erfarenheter av under mina år. Där fanns t.ex. Inge Werner och efter honom Carl-Eric Dahlgren som lantbruksdirektör, Anders Dalborg som länsarkitekt, Olle Olsson som länsbostadsdirektör, andra inte att förglömma. Och överjägmästare Fredrik Ebeling, föregångsman i fråga om skogsarbetarbyar för fastanställda i Domänverket.

Som ett sorts belägg för denna samverkan kan nämnas att en grupp byråkrater med fruar, som utvandrat från Luleå, under snart 30 år samlats från skilda håll någon gång årligen som nära vänner. Vi gör det ännu, en glesnande skara.

 

Samarbetet med LMS gick också för det mesta smidigt. Folk därifrån kom ofta till länet, vi besökte Stockholm, överlantmätarmöten ordnades årligen o.s.v. Allan Nordenstam övergick redan 1952 till regeringen. Tillförordnad chef blev landshövdingen i Blekinge Bertil Fallenius fram till 1956 då Nordenstam efter regeringsåren blev landshövding i Jönköping och Fallenius i Skaraborg.

Jag har livliga minnen av en häftig marsvecka 1953 då jag med Fallenius och Lars Öjborn, då byrådirektör, reste runt i länet. Tjällossningen det året kom överraskande tidigt. Vi skuttade omkring, måste ibland nästan plöja oss fram men landade till slut efter ett och annat äventyr lyckligen hos Bror Alheden i Gällivare. Med en suck av lättnad kunde jag säga adjö till stockholmarna vid tåget söderut. Men gamla Austin blev sig inte riktigt lik efter den persen.

Fallenius var också ordförande i den kommitté som konstruerade fastighetsbildningslagen, en av Helmer Wallner omvittnad effektiv ledare, bra att arbeta med.

Efter Fallenius blev Börje Lundgren ett par år tf. verkschef, sen Lars Öjborn något år, allt medan centerledaren Gunnar Hedlund bjudit på ett sällsamt mellanspel som icke fungerande chef. Till slut blev Öjborn ordinarie. Han hade växt upp i Öjebyn och hade naturligt nog en särskild känsla för Norrbotten. Han kom gärna upp då och då.

Under årens gång hade jag åtskilliga särskilda uppdrag. Några kan nämnas. Som regeringsuppdrag utredde jag 1953/54 rätten till laxfiske i Torne älvs vattensystem och hade för detta ett halvt års tjänstledighet. Expropriationstekniker var jag hela tiden. Efter Filip Granlund övertog jag funktionen som ordf. i boställsnämnderna i länets södra kontrakt och övergick 1961 till Stiftsnämnden, en tid som vice ordf. Från 1959 var jag ordf. i styrelsen för Lantbrukskemiska stationen i Luleå. Åren 1961-1963 genomförde jag med hjälp av två jägmästare en utredning om virkestransporterna i Lilla Lule älvdal och ledde sen 1963-1964 förhandlingar om nedläggning av flottningen. En rolig uppgift var att representera Länsstyrelsen i en utredning om finländska och samiska orts- och naturnamn, detta inför den ekonomiska kartläggningen i inlandet. I gruppen ingick bland andra den vittre sameforskaren professor Israel Ruong. Mindre givande var att ställa upp som opartisk ordförande i samarbetsnämnden för de fyra kommunerna i Piteå kommunblock (1963-1964). Men detta är en annan historia. – Klart är att det inte varit möjligt att ta på sig allt detta och mer därtill utan en sådan medarbetare på länskontoret som Hans Torgil.

Efter nära tretton år som överlantmätare i Norrbotten kände jag behov att byta jobb och övertyga familjen om det lämpliga häri. Resultat: transport åter till Värmland från 1 mars 1964 för att stanna där som överlantmätare under 8 år. Med erfarenheter inte minst från arbetet under 1964 i en liten grupp som skrev Lantmäteristyrelsens yttrande över förslaget till fastighetsbildningslag kändes det lockande att pröva de därvid erövrade expertkunskaperna i fastighetsdomstol när dessa nya domstolar inrättades 1972. Som fastighetsråd i Göteborg gjorde jag mina sista tjänsteår och gick i pension 1978.

”allt medan centerledaren Gunnar Hedlund bjudit på ett sällsamt mellanspel som icke fungerande chef”

 

Nils Melanders teckning år 1957 av generaldirektörerna Sam Norup, Lantbruksstyrelsen (1957-62), och Gunnar Hedlund, Lantmäteristyrelsen (1958-59). Teckningen var avsedd att ingå som nyårsteckning i Svenska Dagbladet, men fick ej plats. Gåva till lantmäteriföreningen av Sten Heijer 1992