I Norrbotten på 1850-talet. Ur Norrbottens museums årsbok – ”Norrbotten 1999”. Illustrationerna i boken har ej tagits med i detta utdrag.
Sockenkarteverket
Lantmäteriet hade under mitten av 1850-talet som en av sina uppgifter att sammanställa kartor över socknarna i riket och insamla statistiska uppgifter. Arbetet utfördes till stor del av yngre lantmätare som ett villkor för att vinna befordran till vice kommisionslantmätare. I de fall socknarna var stora kunde två eller flera lantmätare få dela på arbetet.
I Norrbotten han man slutföra kartläggningen och beskrivningen av sex socknar och två städer innan arbetet organiserades om och överfördes till Rikets ekonomiska kartverk. Det var Luleå stad, Nederluleå, Överluleå, Råneå, Nederkalix, Carl Gustav, Nedertorneå och Haparanda.
De frågor som skulle behandlas i sockenbeskrivningarna var noggrant reglerade i ett Kungl brev från år 1847. Beskrivningarna ger ändå utrymme för författarnas egna åsikter och speglar även överhetens uppfattning om tillståndet i socknarna. Ibland blir beskrivningarna rent undervisande, bl.a. när det gäller jordbruket.
Sockenbeskrivningarna finns återgivna i boken ”Sockenkarteverket” som har getts ut av Föreningens Norrbottens lantmäterimuseum och Lantmäterimuseet Luleå.
Socknens utseende
Varje författare försöker gärna att framställa ”sin” socken så fördelaktigt som möjligt och beskriver de vackra vyer som man får från vissa ställen.
I Nederluleåbeskrivningen får vi veta att från flera höjder vid socknens huvuddalar överraskas åskådaren av en angenäm utsikt över många stora och i allmänhet väl bebyggda byar med odlade fält, som med den i fjärran över allt begränsade synkretsen av skogsbekrönta berg och kullar erbjuder ögat en vacker, till och med storartad anblick. Men de milslånga ofruktbara skogsmarker, som åtskilja dessa bygder, återföra snart tanken till ett landskap i närheten av Polarcirkeln, där både land och sjö, mer än halva året ligga insvepta i sin vinterbädd under det kölden ej sällan går till 40 grader. Naturen i dessa nordliga trakter bär i allmänhet en prägel av kraft och ihärdighet, av ett oändligt dystert och högtidligt allvar, egenskaper, som även blivit karaktärsdrag hos den befolkning, som under oupphörlig strid måste bekämpa och övervinna denna hårda natur.
I avseende på läge och omväxlande natur framställer Nederkalix för åskådaren ett bland de vackrare landskap. Så t.ex. visar sig då man kommer från Vitå by i Råneå Socken, Töre by med sina odlade åkerfält på en mindre höjd med jämn lutning mot havet och genomskuret av den så kallade Böhlsån, genom vars vattentillgång Töreå verken drivas. Från en vid Gästgivaregården i denna by belägen kulle njuter åskådaren en fri utsikt över havsviken Töre-fjärden, som är uppfylld med större och mindre holmar. På 1/4 mils avstånd från Töre by i n.o. riktning, invid Böhlsträsket, finnes det romantiska Johannisro beläget, anlagt av bergmästaren Quenzell. Denna lilla egendom har under dess anläggares tid utgjort ett bland de trevligaste ståndpersoners säten på denna ort, men har de senare åren till följe av bristande tillsyn, börjat förfalla.
Men ehuruväl många av de trakter inom socknen, genom vilka den allmänna landsvägen ledes, framställer för åskådaren härliga utsikter och giver tillfälle till begrundande av det företräde i naturskönhet, som jämförelsevis med flera andre delar av landet, fallit på denna Sockens lott, så är de samma ändå icke att jämföra med dem, som vid båtfart upp efter Kalix älv, för resande framstå. Bland trakter genom vilka den allmänna landsvägen ledes, som företrädesvis förtjäna nämnas, är närmaste omgivningen av Neder Kalix kyrka, belägen 1 mil ovanför Kalix älvs utlopp i Bottniska viken. Här framstår i söder en del av Kalix skärgård, livad mången gång av seglare och i norr, på 1/2 mils avstånd Gammelgårdens by med sina odlade fält, anlagd på en i älven utskjutande landhöjd, samt å båda sidor älven, de flesta av ortens ståndpersoners egendomar, jämte Rolfs och Innanbäckens byar. Skönast av allt är den dock åt alla håll så rika utsikten från egendomen Philipsborg, som innehavs av Provincial Läkaren Kleinschmidt. Skådar man åt söder framstår Kalix redd och Segelleden till och från den samma, åt öster Bredviken och Näsbyns åkrar och ängar, åt norra sidan Kalix älv och Kyrka med sina närmaste omgivningar, jämte Gammelgårdens by och i väster en del av Rolfs bys åkrar och ängar omväxlande mellan skogbeklädda kullar, jämte Rolfslandet.
I Nedertorneå är man mer blygsam. Där förekommer icke några utmärkt vackra landsträckor, dock är trakten vid Haparanda något angenämare av den glada utsikt, som erbjudes vid överskådningen av de på ömse sidor av Torne älv befintliga Haparanda och Torneå städer samt tre, ej långt ifrån varandra stående kyrkor, jämte älvens övriga omgivningar av byar och odlade fält.
Om klimatet eller ”luftsträck” som det även kallas, sägs i Överluleå att luftstrecket på denna polhöjd måste vara hårt och kallt, det kan man lätt föreställa sig, men då socknen äger en ansenlig längd, och den nordligaste delen därav en så betydlig höjd över havet, måste klimatet ock vara mycket olika. Sålunda bortfryser kornet sällan uti till Nederluleå gränsande byar, ofta i de längst upp vid älven belägna och kanske vartannat år å viss längre från älven och således på en ännu större höjd befintliga nybyggen.
Här är den korta sommaren ofta kvävande het. Mygg och yrfä gör den ganska besvärlig och för främlingen odräglig, varför ock vintern av många är mer efterlängtad än sommaren. Då jorden sover i sin vintersömn är här fullt av liv och rörelse. De många isbryggorna förkorta avstånden för den resande och underlätta kommunikationerna. Endast under vintern finns här banande vägar som vimla av folk och transporter. Det praktfullaste norrsken upplyser natten, de av rimfrost överströdda träden, belysta av solens eller månens sken, synas såsom fullsatta med diamanter. Allt detta gör vintern härlig, sinnet lätt och glatt, fullt av mod och levnadslust.
Befolkningen
Om Nederluleå socken sägs att den anses allmänt för den äldsta i länet Den nuvarande folkstammen vid övre delen av Bottniska viken utgörs av dels norrmän, vilka laxfisket lockat över fjällen till älvarnas utlopp, dels uppflyttade svenskar, vilka sedan drivit lapparna, landets förra inbyggare, ifrån kusten längre och längre upp emot fjällen.
Lika som hos norrlänningen i allmänhet utgör vördnad för överhet och lagar, enkelhet i levnadssätt och seder, gästfrihet, arbetsamhet, sparsamhet och omtanke framstående drag hos denna sockens allmoge. Allvarsamt och långmodigt till lynnet hyser folket förkärlek för fädrens vanor och bruk och kan icke utan svårighet anta nyare tiders förbättringar i många avseenden. Till skuggsidorna i allmogens karaktär hör en tilltagande håg för tvister och rättegångar samt ett inrotat misstroende emot ståndspersoner och ämbetsmän, vilket dock allt mer börja vika för ett humant behandlingssätt ifrån de senares sida.
Läseriet, som en längre tid varit inrotat på åtskilliga ställen i socknen, har den senare tiden i vissa byar verkat till en separatism, vars anhängare, avskiljande sig ifrån kyrka och förkastande dess läror och de nya läroböckerna, under anförare med självtagen myndighet, hålla religiösa sammankomster, varvid även sakramenterna utdelas. Dessa sekterister utmärka sig för intolerans och ofördragsamhet emot andra, utan att genom sina levnadsförhållanden i övrigt lämna bevis för någon mera utmärkt inneboende sann kristlig anda. Auktoriteterna har ej genom vidtagande av strängare åtgärder sökt en gräns för separatisternas ofog, i den sannolikt grundade förmodan att rörelsen lättare avstannar, om ingen lämnar någon uppmärksamhet däråt.
Till seder är folket i socknen sannolikt ett av de minst fördärvade. Sällan berikas fängelsernas talrika befolkning med nya inbyggare härifrån. Utom tvenne barnamord i de senare åren, har något mord eller grövre rån inte ägt rum i mannaminne. Andra större brott mot person är även sällsynta. Oftare förekommer stölder, som ibland backstugesittare och lösa personer i de större byalagen beklagligen synes vara i tilltagande.
Om Överluleå sägs att allmogen i den övre delen av socknen inte är fullt så storväxt som de som bor i Neder Luleå. Orsaken till detta torde finnas uti i barnaåren alltför ansträngande och ofta, särdeles under bärgningstiden och vid nedflottning av skogseffekter, med nattvak förknippade mödor och arbeten.
Däremot är socknens inbyggare fullt jämgoda med Norrbottens övriga socknar uti de egenskaper, vilka i allmänhet är egendomliga för bergstraktens barn, nämligen i arbetssamhet, händighet, ihärdighet, fyndighet, livlighet och gästfrihet. Detta tål dock ett undantag, nämligen i anseende till arbetssamheten, vilken bland den kvinnliga befolkningen nu, sedan mest fabriksarbeten begagnas till kläder, ej är lika stor som förr.
I Råneå består hela befolkningen av svenskar, med undantag av några fattiga lappfamiljer som bosatt sig i en och annan by och som livnär sig som vallhjon eller på annat sätt och genom tiggeri. Allmogens lydnad för överhet och lagar, som hos norrlänningen i allmänhet anses råda, finns väl även hos allmogen härstädes, men skulle vara fullkomligare, om inte den inrotade föreställningen att allmogen ensamt uppehåller staten, förminskade vördnadens rätta värde. Allvarsamt och nästan långmodigt till lynnet, äger folket en så stor förkärlek för fädrens vanor och bruk, att det sällan vill antaga nyare tiders förbättringar. Likväl har folket avvikit från sina förfäders enkelhet och sparsamhet i kläder och levnadssätt.
Även i Nederkalix består befolkningen nästan uteslutande av svenskar. Till seder är folket i allmänhet ofördärvat, likvist har den ökade konsumtionen av rusgivande drycker de senare åren i förening med den stegrade lyxen i någon mån demoraliserat densamma. Orsaken härtill torde i det närmaste kunna förklaras därav, att arbetarna, som är vana vid vällevnad, de senare åren varit i tillfälle att bereda sig goda penninginkomster för sina vid marknaden försålda skogseffekter, vilka sedermera olyckligtvis blivit använda till överflödets bedrivande.
I Carl Gustav är, med undantag av några få ståndspersoner, innevånarna finnar, som utom en och annan inte kan tala eller förstå svenska språket. Folket är i allmänhet redbart och ordhålligt samt fast och ihärdigt i sina föresatser, men till lynnet något häftigt och egensinnigt. En oförrätt eller en välgärning glömmes icke snart. I sitt väsende är finnarna allvarsamma och visa inte någon tillgjord yttre artighet, varför de också vid besök hos varandra sällan yttra något hälsningsord, utan inträda helt tyst med betäckt huvud och självmant sätta sig på en bänk eller stol. Som bönderna inte kunna läsa svenska böcker eller skrifter, och översättningar därav på finska språket saknas, så är det naturligt, att de i allmänhet är mer okunniga än de svenska bönderna i länet, men genom deras livliga uppmärksamhet och trägna förfrågningar har de gjort sig underrättade om flera saker än man kan förmoda.
Folket i Nedertorneå beskrivs som i allmänhet ärligt, större stölder är högst sällsporta, till lynnet stadigt och allvarsamt, till sedligheten i allmänhet nyktert, men tobak av mest finska blader rökes nästan allmänt av både ynglingar och män samt av en del gifta kvinnor, varemot ganska få bruka snus och tuggtobak. Kaffe förbrukas mindre än i de svenska socknarna av länet.
Seder och vanor
Nederluleå. Om folkets plägseder vid bröllop, begravningar och andra tillfällen finns inte något egendomligt att anmärka, sedan en gamla plägseden att giva bröllopsgåvor numera försvunnit.
I Råneå är seden att begrava lik på lördag är ännu vanlig. Likaledes är brukligt att nästan endast ungdom bevistar kyrkan viss högtidsdagar och äldre personer åter andra, varav namnen ung- och ålderdomshelg uppkommit.
Allmogens dialekt i denna och övriga svenska socknar i länet anses likna gamla götiskan. Dess uttal, som är svårt att stava, är i denna socken ungefär följande: Hvoni sko do gá: vart skall du gå, Hvo se do: vad säger du, Huri há do föri uti äjrä när do ant häjr: hur har du farit i örat när du inte hör.
I Överluleå hålls stora gästabud, synnerligast vid lysningar, vigsel samt t.o.m. vid husförhör. Festerna vid de förstnämnda tillfällena kallas här gratulationer och vara vanligtvis från söndagseftermiddagen till måndagskvällen utan att natten gör något avbrott på nöjet. Bröllopen räcker, med föga uppehåll, i 3 à 4 dygn. Kostnaderna för dessa stora kalas ersättes dock till någon del av gästerna. Under vintern, nöjenas och sällskapslivets karneval, anställs ofta danssnöjen, varvid danserna är desamma som i städerna, ehuru kanske mera uthållande och livliga. I varje by finns en eller tvenne fiolspelare och här och där någon som blåser klarinett.
Carl Gustav. Födan består uteslutande av tjock surmjölk eller så kallad prima, en stelnad mjölk, varifrån all grädde blivit avtagen, samt av ett tjockt och mjukt ojäst kornbröd, som bakas var eller varannan dag. Endast dessa födoämnen, jämte någon hårdsaltad fisk, merendels strömming, förtäres alla måltider om dagen, utom helgdagsmorgonen, då de äter avskummad filmjölk i bunkar. Sötmjölk äts aldrig och få gånger om året kokmat, som då består av potatis eller gröt, som begagnas till någon frukost. Deras matservis är också ganska enkel, bestående av en mjökbunke, som sätts mitt på bordet, samt en stäva eller ett träkärl av en kannas rymd, med kort skaft, vilket kärl fylls med mjölk efter behov och cirkulerar kring matlaget, då var ock en i sin tur dricker en munnsfyllnad därav, och tuggar det tjocka brödet. Denna tarvliga föda är närande och inte så osmaklig som man kanske föreställer sig, och den kan inte heller anses dålig, då finnarna föredraga den framför svenska allmogens vanliga maträtter, som likväl är mer kostsamma. Genom detta kloka sätt att livnära sig, utan att tjänarna finner sig obelåtna med det, som hos svenska allmogen stundom förspörjes, besparas mest all grädde av mjölken, varigenom 3 à 5 lispund smör efter varje ko årligen erhålles till försäljning, då bönderna i de svenska socknarna däremot, med få undantag, inte kan producera något smör utöver husbehovet.
Vidare utnyttjar finska allmogen ett eget sätt att vidmakthålla och befrämja sin hälsa, bestående däri att alla personer i hushållet varje lördagsafton och ibland oftare, taga sig ett svettbad i ett särskilt uppfört och för tillfället starkt uppvärmt hus, sauna kallat, där alla, ehuru av olika kön, på en gång avkläda sig och medels piskande med var sin kvast, under sittande på en lave under taket, påskynda stark svettning, som inträffar inom några minuter, varefter de avtvätta sig svetten, och stundom, ehuru under stark vinterköld, oklädda återvandra till sina boningsrum utan att förkyla sig. Man skulle tro, att någon osedlighet eller fräck oblygsamhet vore förenad med en sådan badning, men förhållandet är helt annorlunda. Badningstillfället anses heligt, så att endast ett skämtade i tvetydig mening skulle väcka avsky, varför också allt tillgår med noggrann anständighet.
Gamla plägseden att hålla stora och kostsamma bröllop fortfar ännu hos bönderna. Ett sådant räcker ofta 3 à 4 dygn, men en skälig kostnadsersättning erhålls genom gästernas skänker till brudparet, vilka skänker egentligen utgör oundvikliga betalningar, som uppbärs av ett särskilt ombud och bestiga sig till 7 à 8 riksdaler riksgälds och därutöver för varje person. Detta ombud tillkännager för alla gästerna hur mycket var och en erlägger, varvid den som lämnat mindre än vanligt alltid erhåller en och annan tillrättavising, men denna olämpliga och oskickliga plägsed, som förr även varit sedvanlig hos svenska allmogen, torde inte komma att länge fortfara. Utom dessa bröllop är dansnöjen och andra lustbarheter högst sällsynta.
I beskrivningen över Nedertorneå omnämnes att uti denna såväl som i övriga finska socknar, varje hemman och gård behåller sitt urgamla namn, vilket även innehavaren erhåller, varigenom det ibland inträffar att en och samma person under sin livstid får flera namn, allt efter som han byter hemman och bostäder. Härifrån är ståndspersonerna undantagna, vilka alltid bibehålla sina antagna namn.
Brännvin och kaffe
I Nederluleå och Råneå sägs folket leva sitt vardagsliv nyktert och ordentligt. Visserligen får man vid större folksamlingar i Kyrkostaden eller vid marknader, stadsresor och andra tillfällen se en och annan överlastad av brännvin, liksom att det i byarna kan påträffas sådana som endast söka efter tillfällen och utvägar att förskaffa sig rusgivande drycker, men dessa är ej många, och ibland den större mängden i övrigt brukas aldrig brännvin till daglig förtäring, och finnes till och med ganska sällan i de flesta hus, så att, sedan husbehovsbränningen inom socknen nästan allmänt upphört, och kaffedrickningen blivit en allmän begärlig njutning, brännvinssupandet något avtagit.
Däremot har förbrukningen av kaffe under den senare tiden tilltagit med en förvånande hastighet. Ifrån det kaffet för 20 år sedan ansågs som en raritet, som endast vankades vid högtidliga tillfällen, har numera denna dryck blivit så allmän, att kaffepannan utgör ett nödvändigt husgeråd över allt. Intet hus, ingen koja finns där ej kaffe dagligen förtäres, och mången, isynnerhet ibland kvinnfolken, försakar allt annat, till och med det nödvändigaste, hellre än denna älsklingsdryck. Den lindrigaste beräkning utvisar, att allmogen till utgifter för kolonialvaror skattar långt mera än till staten. Och man kan utan fara att begå alltför stort misstag antaga, att vart hushåll konsumerar 50 à 60 skålpund kaffe och socker om året (motsvarar ca 17-25,5 kg). Läggs nu härtill värdet för grädden som uppgår till många tusen riksdaler, så kan med skäl sägas att kaffebrukandet, i den skala här ovan uppgivits, icke allenast motverkar allmogens ekonomiska oberoende, utan även i väsentlig mån bidrager till densammas skuldsättning.
I Överluleå förtäres kaffe till överflöd, vin och rom vid alla samkväm Även i vardagslag drickes kaffe 4 à 5 gånger om dagen, av manfolket ganska ofta med tillsats av rom. Brännvin nyttjas mindre och kommer troligen snart ur bruk, alldenstund rom nu erhålles för samma pris. Sällan eller aldrig ser man någon snusa, men däremot tugga män och ynglingar tämligen allmänt snus och rulltobak samt röka tobaksblader och sämre kardus.
I Carl Gustav har väl en och annan mansperson, i synnerhet bland inhysingar ett stort begär till brännvinets förtärande och överlastar sig så ofta tillfälle ges, men i allmänhet begagnas ej starka drycker till överflöd, utom må hända vid större samkväm. Tobaksblad och sämre karduser rökes flitigt av ej mindre män och ynglingar än en del gifta kvinnor, ävensom det påstås, att en del döttrar och pigor i hemlighet förnöja sig härmed, men däremot ser man sällan någon som snusar eller tuggar tobak.
Bruket av kaffe har ej ännu hunnit utsprida sig till daglig dryck i alla hushåll såsom i de svenska socknarna.
Hälsotillståndet
I Överluleå är hälsotillståndet i allmänhet ganska gott, men det sätt varpå de tyngsta bördor bäras torde mycket bidraga till de ej sällan förekommande bröstsjukdomarna. På mesen, som består av två stycken 2 fot långa och 4 tum breda träskivor, som på 1/2 fots avstånd från varandra sammanhålls av 2 à 3 tvärslåar, fastknytes det som skall bäras, varefter den med smala bärremmar eller snören fastsurras över bröstet. Då allmogen sommartiden, där inga körvägar finns, ganska ofta är nödsakad att böra tunga bördor, så lider det inget tvivel att detta sätt, att göra lastdjurs tjänst, ganska ofta ger anledning till lungsot.
Även i Nederluleå och Råneå är hälsotillståndet gott i allmänhet och inga svåra sjukdomar är endemiska för orten. Också är exempel på hög ålder ingalunda sällsynta så att för närvarande finns i Nederluleå ej mindre än 62 personer över 80 års ålder, därav är fyra över 90 år. I Råneå hade nio personer uppnått 85 års ålder, men ingen 90 år.
I Carl Gustav finns inte så kallade hälsokällor, medan erfarenheten visat, att allt friskt och rent vatten är hälsosamt, utan att vara blandat med främmande ämnen. Ehuru de våta och vidsträckta myrorna förorsaka kyla och fuktighet i luften, är dock klimatet någorlunda hälsosamt, och är troligt att sundheten kommer att förbättras i den mån kärr och myrar uttorka eller utdikas.
Man har utrönt att föga någon finne plågas av gikt och reumatism, vilket utan tvivel är till följd av bastubadningen, helst som ganska få bland svenska allmogen i norra orterna är fria från samma sjukdomar.
Klädedräkten
Klädedräkten utgör i Nederluleå mycket en efterhärming av de bättre klassernas. Ibland männen bär de gifta rockar och de yngre jackor. Båda delarna, ävensom benkläderna är vanligen av hemvävt vadmal med grå eller mörkblå färg, men någon gång av kläde, vars allmännare införande ifrån grannsocknen Piteå snart torde vara att emotse. Större lyx råder ibland kvinnfolken, vilkas högtidsdräkter mest utgörs av köpta fabrikstyger och annan grannlåt. Vardagskläderna för båda könen, ävensom linne, tillverka kvinnfolken av bomull, bomullsgarn, ull och lin.
Om Överluleå berättas att här, såväl som i andra socknar i länet, kan den forna tarvligheten i levnadssätt och klädedräkt ej numera igenkännas, utan har överflöd och lyx på senaste åren betydligt tilltagit. Kläderna bestå oftare av köpta än av hemmatillverkade tyger. Den gifte mannen nyttjar oftast rock, den ogifte jacka. Kvinnorna, då de är vid kyrka, på bröllop på marknader mm, nyttjar 2 à 3 större eller mindre sidendukar, klänning och kappa av kamlott eller så kallad saxoni, den förra är t.o.m. någon gång av siden. Plaggen tillskäras efter i orten kända nyaste moder.
I Råneå är klädedräkten bland männen mera enkel än bland kvinnfolken. Utom några få, som begagna rockar av vadmal eller kläde, bär vanligen männen jackor och benkläder av grått, men vid högtidliga tillfällen av mörkblått, hemvävt vadmal. Däremot utgör kvinnfolkens högtidsdräkt mest köpta fabrikstyger och annan grannlåt. Vardagskläderna för båda könen, ävensom linne, tillverka kvinnfolken av bomull, bomullsgarn, ull och lin.
Allmogens klädedräkter i Carl Gustav är mest enahanda med de som begagnas i länets övriga socknar och i rikets flesta provinser. Om söckendagarna nyttjas kläder av hemvävnader samt under helgdagar och andra högtidliga tillfällen av dels hemvävnader och dels fabrikstillverkningar, så att någon egentlig lyx här icke är rådande.
Klädedräkten i Nedertorneå är i likhet med svenskarnas, nämligen för mankön, helgdagsdräkten av vadmal, dels grått och dels färgat blått, samt vid högtidligare tillfällen av kläde, merendels blått till färgen. Äldre personer nyttja merendels rockar eller syrtuter och de yngre och ogifta tröjor. Såsom överplagg begagnas kapprockar eller tulubbar. Till vardagskläder användes dels utslitna söndagsplagg och dels grövre vadmal.
Kvinnfolken bruka vardagskläder av hemvävnad, men helgdagskläder av silke, bombasin, saxeny, cattun och bomullstyger mm, allt efter (föräldrars och målsmäns mer eller mindre) förmögenhet. Till överplagg begagna kvinnfolken kappa av kläde eller vadmal och ofta en tulubb med bomullstyg till överdrag som igenbindes med en svart silkesduk omkring livet.
Löneförhållanden
Den vanliga årslönen för en dräng är omkring 40-50 riksdaler banco och för en piga omkr. 16-24 riksdaler banco. Dessutom bestås så kallade slitkläder eller åtskilliga vardagsklädespersedlar.
I Carl Gustav och Nedertorneå består slitkläder för drängen av 2 skjortor, 2 par kängskostövlar, 2 par sockar, ett par vantar, en halsduk, en mössa och ett par skinnhandskar. Pigan erhåller 10 alnar lärft, 3 skålpund ull, en halsduk, ett förkläde av bommullstyg, 2 par skoämnen och en sämre mössa av cattun.
På en ladugårdspiga som väl sköter boskapen sättes stort värde, varför en sådan alltid åtnjuter större lön än de andra pigorna, vilket naturligtvis bidrager till en rikare avkastning av kreaturen.
Byggnader mm
I Nederluleå och Råneå är boningshusen, som i allmänhet bär vittne om snygghet och renlighet, välbyggda, ljusa och rymliga. Mannbyggningen med en våning är merendels indelad i kök jämte 2 à 3 kamrar och en större sal, som endast begagnas vid bröllop, begravningar, läsförhör och dylika tillfällen, men däremellan utgör förvaringsrum för helgdags- och bättre sängkläder, samt annat husgeråd. Alla rum är försedda med eldstäder, som i kamrarna ofta utgörs av kakelugnar, varjämte väggarna i de senare vanligen är målade med vattenfärg eller beklädda med tapeter. Köket, såsom hela familjens arbets- och sängrum under vintern, är stort och rymligt, försett med en stor spisel i ena hörnet, varifrån en flammande brasa under den mörka årstiden både morgon och afton upplyser och värmer rummet. Dessutom finns en flygelbyggnad eller bagarstuga, ett fähus med foderlada, ett stall, ett redskapshus, ett vedhus, ett häbbare och en kornlada eller lång tröskloge där säden med häst och vagn urtröskas. Och har varje bonde dessutom i kyrkostaden en liten stuga till härbärge under vistandet därstädes.
Varje gård i Överluleå har två boningshus, ett för vintern och ett för sommaren. Vanligtvis är de uppförda utan övervåning. I vinterbostaden, som består av förstuga och 4 à 5 rum och ett mycket stort kök, eldas och bebos sällan mer än köket och ett därintill beläget rum. I sommarboningen finns blott förstuga och ett stort rum med bakugn och spisel. Denna byggnad utgör ena flygeln till vinterboningen, den andra utgörs av ladugård och stallbyggnad. Fähuset är försett med spisel i vilken är inmurad en stor järngryta där man kokar åt kreaturen. Tröskladan (logen), där tröskning verkställs med tröskvagn och häst, är antingen en åttkantig eller också en 120-140 fot lång och 20-24 fot bred byggnad, som under sommaren även användes som sovrum.
I vinterboningen är fönstren stora, oftast mer än tillräckligt många och rummen följaktligen mycket ljusa. Dessa är ej sällan tapetserade och försedda med rätt snygga möbler, i vilkas anordning det dock röjes föga smak.
Om Carl Gustav sägs att finnarnas åbyggnader är mer enkla, i synnerhet vad inredningen angår. Mannbyggnaden består vanligen av en förstuga, ett så kallat pörte med en stor mur, utan spis och försedd med en bakugn, en mjölkkammare och en sommarstuga samt på några ställen dessutom en eller två kamrar. En eller två flygelbyggnader finns även, den ena till visthus eller förrådsrum och den andra till boningsrum under sommaren, utan eldstad. Tapetserade rum är sällsynta. Ladugårdshusen är nära lika dem som svenska allmogen nyttjar, men inga trösklador begagnas utan grödan från åkern sätts upp i hässjor till torkning och sedan utsträckas i rior. Husgerådssaker eller möbler är särdeles få och enkla.
Hos få bönder finns någon byrå eller soffa, utan de flesta äger endast ett sämre skåp, ett eller två simpla bord och några stolar. Ävenså finns sällan mer än en säng och bättre sängkläder, som en ståndsperson kunde begagna, är ännu mer sällsporta. Likaledes är det få som äger någon silversked eller annat silver, utom en och annan tesked. Deras pörtrum hålls mycket varma och fordra helt obetydligt bränsle, så att de för skogsbesparing vore att rekommendera hos svenska allmogen.
Finnarnas sätt att vila över natten är ock eget. På några ställen intaga väl man och hustru en vanlig säng, men ofta ligga såväl dessa som barnen och tjänstefolket på pörtgolvet, där nödigt antal bäddar varje afton inrättas nära varandra, bestående av halm, skinntäcken och fällar, med tresidiga träpallar till huvudgärde, på vilka huvudkuddar läggs. Gamla personer och tiggare bruka stundom sova på pörtugnen, vilket anses varmt och behagligt. Som ej någon spis finns i pörtmuren så begagnas inte eldbrasor, vilka under den långa och mörka vintertiden skulle ge ett angenämt ljus, utan i deras ställe brännes torra stickor eller pärtor, en i sänder, varav ett någorlunda bärgligt ljus erhålles, dock användes ibland vanliga talgljus såsom en högtidlighet.
Åkerbruk och boskapsskötsel
Åkerbruket i Nederluleå som länge har varit försummat, har i senare tider genom verkställda nyodlingar och en ändamålsenligare skötsel av den gamla åkern blivit utvidgat och förbättrat, så att socknen i detta avseende står betydligt framför de norra socknarna i länet. I goda och medelmåttiga år är visserligen sädestillgången tillräcklig för befolkningen och lämnar till och med ibland ett ej ringa överskott, som avyttras till angränsande socknar, men under missväxter, som här vanligen vart 4 à 5 år inträffar, blir sädesbristen ganska kännbar, även bland bönderna, och genomgripande förbättringar i både odlings- och åkerbrukssättet fodras ännu för att bringa jordbruket härstädes till någon grad av fullkomlighet.
Nyodlingar, som i synnerhet tilltagit i de byar där laga skifte är verkställda, har mest ägt rum på gärdesbackar samt högländare ängar, skogs- och betesmarker. Såväl inrotade vanor och fördomar, som bristande tillgångar och framför allt okunnighet om rätta sättet att utdika och odla ej mindre den låglänta och vattendränkta marken i dälderna, där ofta den bördigaste jorden förekommer, än även de på flera ställen förekommande kärr och mossar som har tillräckligt avfall och god botten, är förnämsta orsakerna till att stora sträckor av dylik mark i stället för att prydas av vackra grödor, icke allenast ligga fullkomligt onyttiga, utan även genom den köld och fuktighet de innehålla, föranleda till nattfroster som ofta i grund förstöra skörden på angränsande sädesfält. Så snart laga skifte hinner övergå byarna och göra jordägaren mindre beroende av grannarna vid sina odlingsföretag, samt i den mån biförtjänsterna vid skogsförsäljningen tvingar honom att genom annat arbete söka sin utkomst, bör man även hoppas att kännedomen om ett rationellare åkerbrukssätt varder allmännare spridd, isynnerhet som nu tillfälle yppat sig att genom anlitande av agronomer tillägna sig fördelarna av de viktiga förbättringar som vetenskapen i nyare tider tillskyndat åkerbruket, och varom allmogen i denna avlägsna landsort är fullkomligt okunnigt.
Korn är det allmännaste sädet. Råg odlas litet och upptager ej över 1/10 av den besådda åkervidden, och havre, som här sällan mognar, förekommer hos ganska få och användes blott som foder. Odlingen av potatis har de senare åren betydligt tilltagit sedan ett å Luleå stads ägor anlagt ångbränneri förskaffat denna rotfrukt en större avsättning till högre pris.
Åkerjordens brukningssätt är i ensäde. Åkern besås i flera år å rad med korn och någon mindre del med råg, och gödes emellanåt vanligen vartannat eller vart tredje år, men då den blir utmattad och ogräset börjar taga överhand, så läggs den i träda för ett år, varefter samma omlopp å nyo börjar.
Ett sådant brukningssätt av åkern kan icke bära sig annorlunda än med en i förhållande till åkervidden jämförelsevis rik gödseltillgång. Bristerna däruti har nyare tiders vetenskap och erfarenhet fullkomligt ådagalagt. Då jorden fortfarande tvingas bära halmsäd år efter annat, går jordbrukaren miste om en stor del av de näringskrafter som med samma åtgång av gödsel, men en förändrad och naturligare växtföljd, kunde komma flera slags foderväxter tillgodo, varigenom ladugården och med detsamma gödseltillgången för underhållande av en större öppen åkervidd, skulle förökas. Ett huvudsakligt fel vid åkerskötseln inom denna socken är försummad eller felaktig dikning, varav följer att nästan endast högre belägna, och följaktligen oftast magrare ställen kunna till ständig åker begagnas.
Åkern bearbetas vanligen sålunda, att sedan säden är inbärgad upplöjes jorden om hösten, och köres om våren föres sådden en eller två gånger med gräval, varefter säden med samma redskap nedmyllas. På den åker som gödslas under året utförs spillningen under vintern eller våren och utsprides i plogfårorna strax innan jorden första gången myllas med gräval. Trädesjorden plöjes på samma sätt om hösten och bearbetas under följande sommar flitigt med gräval eller myll, aldrig med plog.
Mineraliska förbättringsmedel används här aldrig och artificiella gödselberedningar är även sällsynta och förekomma endast på få ställen sålunda, att sönderhackad torv eller granris strös under hästarna och sammanblandas med gödseln. De animaliska gödningsämnena ifrån ladugården behandlas utan all omsorg.
Åkerbruksredskapen utgörs av plogen, som här kallas vält, grävalen, ett slags extirpator med fem nära handsbreda framåt krökta billar, pinnhav och myll, ett redskap för jordens luckring med en enda bred krökt bill. Åkerbruksredskapen är i allmänhet välgjorda och ändamålsenliga, men vid deras bruk är att anmärka, att plogen vanligen sättes för grunt så att jorden icke vändes till behövligt djup.
Om ängarna sägs att oaktat den allmänna klagan, att de naturliga ängarnas avkastning årligen förminskas, fortfar inte desto mindre deras vanvårdnad och styvmoderliga behandling. Ingenting görs för att befria dem från den överallt inrotade mossan som förkväver alla andra växter, eller genom en ändamålsenlig bevattning öka växtligheten, där sådan är verkställbart. Inte nog med att ängen hela tiden efter höbärgningen upplåts till bete för kreaturen, varigenom bladskotten för följande års gröda förstörs och gräsrötterna på sanka ställen söndertrampas, utan även om våren vallas boskapen där ofta långt in på sommaren, till oersättlig skada för den nya gräsbrodden.
I Råneå brukas allmänt det besvärliga och tidsödande sättet att handskära åkerskörden. Torkrior är sällsynta, varför säden till största delen sammanbindes i mindre kärvar och torkas på åkern i så kallad långskyl. Höavkastningen från ängarna torkas merendels på marken, men även i hässjor, och inbärgas i lador som överallt finns på ägorna.
Inom Carl Gustav är det i synnerhet boskapsskötseln som lämnar allmogen den största inkomsten. Väl finnes någorlunda god tillgång på naturliga ängar, bestående av upplandningar, myrar och röjningar, men med några få undantag äger bönderna här inte större behållning än i de svenska socknarna, varemot höbordet är utvidgat av så kallade ängslindor, eller till äng förvandlad åker, vilka lindor i denna socken är sällsynta, varav följer att det är egentligen ett bättre sätt att sköta kokreaturen samt gräddens besparande som utgör orsakerna till den betydligare avkastningen från ladugården som finska bönderna jämförelsevis erhåller och varigenom de i allmänhet sällan saknar pengar till sina behov. Vad den bättre boskapsskötseln angår, så består den huvudsakligen däri att dessa kreatur noggrant omhuldas, tilldelas mat ofta och måttligt samt erhålla så kallat sörpe till mat och dryck, som bereds i en stor inmurad gryta, meddelst uppkokande av vatten med kvarlämningar av hö och halm samt höfrö, som eljest inte kunnat förtäras, vilken dryck är icke allenast så kreaturen välgörande, utan medför även en stor besparing i höåtgången, så att till underhållandet av en ko i finska socknarna åtgår 1/3 mindre hö än i de svenska. Åtskilliga bönder låta även i sörpet inblanda färsk hästgödsel, helst när missväxt på hö inträffar, vilken tillblandning icke skall försämra sörpet
I Nederluleå och Råneå motsvarar fåravlen inte fullt socknens eget behov av ull. Fåren är små och grovulliga och livnäras med dåligt hö, samt är ofta instängda i en i fähuset avbalkad kätte, där de lida av kvalm. Genom drivandet på fuktiga betesmarker uppkommer även sjukdomar ibland dem.
Skogen
I Nederluleå anges att liksom överallt i länet finns i denna socken ingen skogshushållning, men väl den största misshushållning. Skogarna blädhuggas överallt, de få raka och fullmogna träd som finns, utgallras till avsalu eller byggnadstimmer, de övriga tillgripas till ved, gärdsel eller andra behov så fort de kan användas därtill. Genom de överallt i skogen kvarlämnade vindfällen samt kvistar och toppar av de hemförda träden, förhindras icke blott uppkomsten av nya plantor, utan sprida sig även skadliga skogsinsekter till de omkring växande träden. Skogsmarkerna betas oinskränkt, varigenom de unga plantorna avbetas eller nedtrampas. Skogseldar härja ofta nog stora sträckor av de genom nya odlingar allt mer förminskade skogsvidderna och sedan genom dessa förenade orsaker skogarnas slutna stånd har upphört, gör stormar mer skada och träden blir korta, vresiga och nödvuxna. På detta sätt minskas skogarnas avkastning i samma förhållande som behoven ökas genom en stigande befolkning och landets successiva bebyggande, och tidpunkten för en inträffande skogsbrist blir allt mindre och mindre avlägsen.
Orsaken till att allmogen trots detta synes benägen att varken inskränka avverkningen eller att genom en ändamålsenlig skötsel öka skogens avkastning, torde sökas inte bara i fullkomlig okunnighet om sättet för en bättre skogshushållning utan även i en överallt förspord bedräglig likgiltighet för framtiden och kommande släkters behov. Var och en lever för dagen och tröstar sig med att skogen nog räcker under hans tid.
I de större byalagen och nära till allmänna landsvägen är skogarna så medtagna att huggtimmer alldeles saknas och vedbrand måste hämtas på betydligt avstånd ifrån bygden.
Byggnadssättet är det i orten allmänt vanliga och husen täckas allmänt med näver och takved. I anseende till mängden av hus och takvedens korta varaktighet är detta takläggningssätt ganska förödande för den unga skogen.
Ännu mer ruineras skogarna genom det här brukliga stängselsättet med okluven granstör och kluven gärdsel av yngre tall och granskog. Då varje hemmansdel har att underhålla ända till flera tusende famnar dylik stängsel, som vanligen ej består längre än 15 år, inser man lätt hur förödande för den växande skogen denna stängsel måste vara.
I de större byalagen och nära intill landsvägen är skogarna så medtagna att huggtimmer alldeles saknas och vedbrand måste hämtas på betydligt avstånd ifrån bygden.
Även i Nederkalix är skogen invid havsviken och alla mera bebodda trakter mycket medtagen i anseende till den stora avbrukningen de senare åren, förnämligast genom handsågningsmetoden, vilken för cirka 8 à 10 år sedan blev införd. Dock råder i allmänhet en stor misshushållning med skogarna, vartill deras samfällda begagnande i ej skiftade byar väsentligt bidrar.
Fattigförsörjning
Enligt sockenstämmobeslut i Nederluleå bidra alla i församlingen mantalsskrivna personer till fattigvården med 8 sk för man och 4 sk för kvinna. Dessutom utgår 1 ½ tunnor korn på varje mantal. Dessa utgifter är i beständigt tilltagande och hotar att bli ganska tryckande. Samma är förhållandet i Överluleå.
I Råneå utföres fattigförsörjningen genom att
1) de värnlösa och mest fattiga barnen inackorderas hos välkända hemmansägare för billigaste priser,
2) de äldre utfattiga hålls på rotar där de efter tur åtnjuta uppehälle i varje gård eller därifrån uppbära något betingat kvantum spannmål och penningar,
3) fattiga familjer understödjas med spannmål och pengar, vartill ämbetsmän, handlande, hantverkare och bönder efter extra taxering särskilt bidraga.
I Nederkalix fortfar fattigförsörjningen att vara mycket tryckande och trots att socken har en ordentligt indelt fattigförsörjning och bekostar mer än 1523 riksdaler banco årligen, så kringirra värnlösa fattiga titt som oftast uti byarna och måste födas utan beräkning.
Undervisning
I Luleå stad finns apologistskola med rektor och en kollega. För barnaundervisningen är därjämte en fast folkskola inrättad enligt 1842 års folkskolestadga. Läraren vid denna skola åtnjuter husrum och 300 riksdaler i årlig lön.
I Nederluleå finns en fast skola för barnaundervisningen inrättad vid Kyrkostaden (Gammelstad) där undervisningen besörjes av församlingens klockare. Ännu har denna skola anlitats av högst få och orsaken till detta uppgives vara lärarens oordentlighet. Ambulatoriska skolor, som synes vara lämpligast i denna vidsträckta och glest befolkade ort, har härstädes ej ännu kunnat åstadkommas av brist på lärare.
I Överluleå finnes en nära kyrkan belägen fast skola som förestås av klockaren och där årligen 30 á 40 barn njuta undervisning. Dessutom finns tvenne extra ambulatoriska skollärare som är tills vidare antagna, som har meddelat undervisning åt ett ungefär lika stort antal barn.
I Råneå finns en fast och en ambulatorisk skola. Antalet barn som begagnar undervisningen i den fasta skolan varierar mellan 20 och 60 och skulle sannolikt vara högre om inte veckopenningar erfordrades.
I Nederkalix öppnades en ambulatorisk skola den 1 februari 1850 och antalet skolungdomar som hittills njutit undervisning utgör 60 à 70 stycken.
I Carl Gustav och Nedertorneå ges barnaundervisningen av föräldrar och målsmän. Ingen folkskola är ännu anlagd i brist på lärare och läroböcker, som ännu inte hunnit översättas till finska språket och tryckas.
I Haparanda stad finns en lärdomsskola inrättad med fyra lärare.
Fornlämningar
Fornlämningar är i de flesta socknar av så ringa märkvärdighet att de ej förtjäna nämnas. Endast i beskrivningen för Överluleå gör författaren en längre utredning och skriver att då landet ända in i sjunde seklet, säkerligen så gott som obebott, tillhörde det vidsträckta lapparnas land, där detta så talrika nomadfolk kringströvade med sina renhjordar, så är det ej underligt om inga fornminnen av betydenhet förefinnas.
Heden anses vara den först befolkade by inom socknen. I Nederluleå Härdsarkiv lär förvaras handlingar, vilka bestyrka den tilldragelsen, att då mark skulle utsynas åt den förste som beslöt att bygga och bo i Persö by i Nederluleå socken, Hedens byamän avgav protest emot ett sådant intrång på, som de ansåg dem tillhörade ägovälde. Likvisst är dessa byar åtskilda genom den betydliga havsviken Persöfjärden och Lule älv, samt avståndet fågelvägen emellan dem cirka 3 1/2 mil.
För 50 à 60 år sedan anträffades i jorden vid Edefors en kopparkittel fylld med gevärsflintor. På olika tider är i samma trakt upphittade infanterigevär av Carl XII:s modell och blott för några år sedan ett dylikt gevär och tvenne bajonetter. Vilken tilldragelse äger sammanhang med dessa fynd? Väl synes otroligt att någon liten avdelning av den olyckliga armécorps, som under återtåget från Norge efter Carkl XII:s död spriddes hit och dit, förvillades sig och ihjälfrös, skulle kunnat komma så långt norrut eller hit uthärda eller finna slut på sina lidanden, men någon sannolikare förklaring på tillkomsten av dessa fynd torde dock näppeligen kunna upptäckas. Traditionen förmäler ock att trupper någon gång från Norge kommit över fjällen och hit anlänt.
En höjd uti den tätast bebyggda delen av Sävast by kallas ännu i dag av åborna för grifterna eller gravarna och tros, att här fordom varit en begravningsplats.
Kyrkor
Sockenbeskrivningarna avslutas med ett avsnitt om kyrkorna. Den innehåller uppgifter om kyrkans ålder och storlek, orgelverk och andra inventarier samt kyrkklockorna och deras inskrifter mm.
Luleå stads kyrka är byggd av sten i modern stil med kor på ena och sakristia på andra ända och fullbordad år 1790.
Om Nederluleå kyrkas grundläggning saknas tillförlitliga underrättelser men den antas vara byggd i 14:e seklet. Invändigt är kyrkan överlastad med en mängd smaklösa långt framskjutande läktare.
Av bilder, skulpturer och målningar märkes altartavlan, som skall vara tillverkad i Italien och ha kostat 2.400 dukater. Vidare finnes en märklig Mariabild av trä om 2 1/4 alns höjd och äkta förgylld. I huvudet finnes en urholkning, varifrån det finns en öppen kommunikation till ögonen som är rörliga på stålsträngar. På bildens baksida har genom draperiet gått trådar som varit fästade vid en plats över urholkningen, och med vilka en våt svamp kunnat sammantryckas så att bilden efter behag kunnat fälla tårar och vända på ögonen. Avsikten med detta sällsamma minne från den katolska tiden synes ha varit att förmå folket till gåvor för att utverka munkarnas förböner om förskoning från de hotande olyckorna och syndastraffen.
Samma ändamål hade troligen en annan bild som stått på en längre vriden stång bakom altartavlan och föreställt en ängel, vars högra arm var rörlig och som i handen hållit ett ris. Ifrån mitten av stången går ett hål ända uppigenom bilden. Genom detta hål har en tråd varit ledd till handen med riset, som kunde sättas i rörelse för att därmed hota folket.
Överluleå kyrka är vackert belägen på en kulle nära Bodträsket och är uppbyggd av sten efter Generalintendentsämbetets ritning år 1831.
Råneå kyrka byggdes av trä år 1646 och är byggd i götisk stil med valv av bräder. Invändigt är kyrkan överlastad med en smaklös långt framskjutande läktare, som jämte det att fönstren är otillräckliga i både storlek och mängd, gör kyrkan mörk.
Sedan kyrkan en lång tid varit otillräcklig för socknens befolkning och kyrkokassan äger fordringar till ett belopp av nära 7.000 riksdaler banco, så har det blivit beslutat att bygga en ny kyrka på den plats där den gamla står. Författaren frågar sig om inte socknemännen tagit miste när de beslöt att bygga en kyrka av trä i stället för sten, det är en fråga som framtiden skall besvara.
Om Nederkalix kyrkas ålder finns inga spår i forna tiders handlingar. Vid pass år 1595 avbrändes kyrkan tillika med prästgården. Sockneborna sökte då byggnadshjälp hos konungen och frihet från utlagor.
Carl Gustavs kyrka, som är belägen nära prästgården på en halvö på ett vackert ställe i Karungi by, uppbyggdes åny under loppet av åren 1790, 1795 och 1796 av trä och i kors.
Nedertorneå sockens kyrka är sedan begagnandet av kyrkan på ryska sidan upphört efter fredsslutet, uppförd av timmer på sätt som Kungl Maj:s nådiga brev av den 12 december 1821 innehåller.
Källa: Innehållet i denna artikel är hämtat ur boken ”Sockenkarteverket” som är utgiven av Föreningen Norrbottens Lantmäterimuseum
Biografi: Georg Palmgren, född 1929 i Boden. Stadsingenjör i Luleå 1966-84 och därefter distriktslantmätare. Arbetar med att bygga upp ett lantmäterimuseum i Luleå och har bl.a. sammanställt Beskrifning öfver Luleå (1983), Gatunamn i Luleå (1991), Stadsingenjörer i Luleå (1992), Lantmäteri i Norrbotten (1996) och Sockenkarteverket (1999).